Neråtkurvor och flashbacks till diverse olika konferenslektioner om hur detta tydligen var förväntat redan från början.
Så, ännu en alla hjärtans dag har med spänning inväntats, existerat och passerat. Min digitala väckarklocka stirrar ondskefullt upp på mig från min mossgröna odammsugade heltäckningsmatta och levererar dödsdomen för den 14 februari 2012 – 00.00. Det är över och jag är allmänt oberörd.
Tillvaron på sistone har inte varit den absolut bästa. Jag upptäcker mig själv med att omigen dagdrömma och fjärran länder, nya platser och ännu outforskade resmål. Mitt ”äventyr” har blivit en vardag och England har börjat känns som hemma utan alla fördelarna med att faktiskt vara hemma. Jag känner mig allmänt rastlös, instängd och omigen något kvävd. Samtidigt är jag lealöst apatisk under nästan all min lediga tid. Det finns inte längre några direkta mål att se fram emot och jag fasar för nästa lediga helg eftersom jag känner mig skyldig för att jag inte har några planer och ingen större lust att resa någonstans och därmed ta tag i all planering och alla förberedelser som kommer med en simpel 4 dagars semester. Jag vill hem nu. Hem och börja ladda upp inför nästa projekt. Jag vill påbörja något nytt. Det pirrar i kroppen av att få börja planera något stort och nytt och makalöst och för mig helt främmande. Jag vill skriva listor, googla resmål och sightseeings ”måsten”. Jag vill gå igenom min ekonomi, göra en konkret plan, skaffa ett jobb jag faktiskt får betalt för och sedan ta upp mitt sparande igen. Jag har folk jag vill krama och andra jag vill bita huvudet av (men det känns inte superbra att göra det härifrån…eller kanske är det härifrån jag borde göra det?). Jag saknar att känna mig upptagen (vilket jag antar är något patetiskt, men ändå) och inte bara ”flyta runt” hela tiden! Slutsatts; jag känner mig allmänt klar nu. Det är inte spännande längre.
Samtidigt vet jag att när jag väl kommer hem kommer jag sakna mitt liv här, den frihet jag ändå (på gott och ont) har och framförallt folket här! Jag kan inte ens föreställa mig att åka härifrån och inte komma tillbaks igen. Det känns jättekonstigt.
Hm, jag är något förvirrad och extremt trött. Så mycket att tänka på och inget konkret att göra åt saker och ting. För många familjesaker, för mycket ”framtid” och för lite sömn samt alldeles för mycket tid för mig själv. Så många planer, så många alternativ och absolut inget att göra åt saker och ting just nu. Mer än att vänta. Vänta, och tänka om. Det är i princip allt jag kan göra.
Gud, jag hatar att vänta! Jag mår bättre när jag har något att ta tag i, något jag kan hantera. Jag tycker inte om att vara overksam när det gäller stora saker. Jag vill antingen bli distraherad eller ta tag i det direkt. Härifrån kan jag inte göra något av det. Jag skriver arga brev som jag aldrig vågar skicka för att jag är en fegis och kladdar upp listor över ställen i världen jag vill besöka samtidigt som jag knappt ens vågar använda ett utedass och är värdelös på att ”överleva i tuffare miljöer”. Jävla skit!
Ja, hm, den senaste tiden har inte precis varit ”min tid” så att säga. Jag hoppas jag kommer ur den här neråtkurvan snart! (Men oj då, jag fick just en extremt klar bild i huvudet av de där underbara ”känselkurvorna” vi har tvingats gå igenom med både Svenska kyrkan hemma, EVS och TFG. Två gånger med TFG dessutom. ”Ni kommer först att må jättebra och sedan kommer ni må jättedåligt och sedan kommer ni må bra igen för att sedan må som sämst men efter det är det lugnt för efter det går det oftast upp igen och stannar uppe. Vad ni måste lära er är att…” o.s.v. o.s.v. xP)
Ta hand om er alla tappra hemvändare (undrar om man tekniskt sett får lov att kallas för ”hemvändare” om man inte har någonstans att…hm, vända ifrån utan bara står för ”hemmandet” xD) …/patrioter (så, nu känns det bättre rent skriftligt även om jag vet att det tekniskt sett inte är ett superbra ord i detta sammanhanget heller :P).
Saknar er
Miljoner kramar och litervis med kärlek
(Och igen, supertack för min über-mumsiga chokladask mamma och pappa. Älskar er!)
