I väntan på bättre tider och snabbare uppdateringar från min sida...
...sorterar jag bland ”gamla” dokument xD Lessen gott folk men jag är sent på det igen är jag rädd. Borde vara ”ikapp” inom de närmsta dagarna ^.^ Älskar er! <3
Ensamhet
Jag är 16 år och har precis börjat gymnasiet. I min klass går det 16 personer och jag känner ingen! I parallellklassen går det 30 personer och jag känner två. Jag spenderar två hela dagar med att cykla hem varje lunchrast och längre håltimme i stället för att prata med någon jag inte känner. Jag ger upp och lyckas övertala lärarna att låta mig byta klass.
Jag är 18 år och har precis tagit studenten men måste stanna kvar i skolan en termin till eftersom att jag vägrade göra mina läxor i tid. I fyra månader klamrar jag mig desperat fast vid den enda människan jag kände i den klass jag hoppade in i (trotts det faktum att jag nog egentligen aldrig riktigt trivdes i hennes sällskap).
Jag är 19 år och sitter på tåget till Uppsala. Ensam. För en intervju inför ett volontärår i England. Ett enmans äventyr. Jag är livrädd, fasar, vill inte, oroar mig mer för tågresan än för intervjun. Första dagboksinlägget: Herre Gud vad har jag gjort?
Jag har fyllt 20 och sitter på mitt rum på den Engelska landsbyggden. Ensam. Hemlängtan håller på att ta kål på mig. Om igen ifrågasätter jag mitt beslut att komma hit. Vad i helskotta tänkte jag på? Jag kan inte göra det här! Jag kan inte. Jag är helt enkelt inte en person som klarar av att göra saker själv. Natten efter min 20åriga födelsedag spenderar jag i Batmanunderkläder, de mysigaste strumporna jag äger och den pösigaste tröjan. Jag gråter hela natten.
Jag är 21 och har flyttat hem igen. Jag känner ingen skillnad från den jag vår då jag åkte. Det tar mig tre månader att återanpassa mig till livet hemma och till min stora sorg så trillar jag rakt in i den personlighet jag hade innan jag åkte.
Jag är nästan 22 och vinkar hejdå till mina föräldrar på Kastrups flygplats om igen. Det finns ingen rädsla. Jag är lugn som en filbunke. ”Avtrubbad” skulle min mor säga, ”avslappnad” skulle jag vilja klassa det som.
Två veckor senare dansar jag i köket till de brusiga tonerna av en radio som har sett bättre dagar. Ensam. Under mig sitter fem andra volontärer från världen över och väntar på att mitt te ska bli klart så jag kan komma ner och spela UNO med dem.
Jag är fortfarande ensam.
Jag är fortfarande rädd.
Jag har bara bestämt mig för att det inte längre ska få lov att spela någon roll!
