En blek snusmumrik i Sydafrika!

Tisdag 15/10 -13

Utflykt med barnen igen :D Denna gång till en mindre djurpark – the giraff house ^.^ Jag kommer inte berätta supermycket om detta för det finns inte så mycket att berätta är jag rädd xD haha.

 

I vanlig ordning (enligt den sydafrikanska ordningen det vill säga) klämde vi in alla barnen och alla vuxna + vår matsäck och tre barnvagnar i tre varma och svettiga minibussar vi hyrt och med vad som kändes som 10 personer för många/bil var bar det av mot vår slutdestination 30 minuter bort.

 

Väl där tittade vi på alla djur, ooo:ade och aaa:ade, pekade och försökte mata, fotograferade och förklarade. Barnen fick klappa ormar, hålla i en spindel om de vågade och pussa på en groda. De fick springa runt och leka, skutta upp och ner på klätterställningen som lägligt nog fanns mitt på området och de blev underbart kladdiga överallt från sina saftmuggar och korvar med alldeles för mycket ketchup och senap. De lekte sig trötta och hoppade sedan över sina två timmars sömn efter lunch eftersom vi ville stanna så länge som möjligt! Minibussarna tillbaks var fyllda av underbart trötta, gnälliga, jobbiga, skrikiga, bråkiga och kladdiga barn och likvärdigt trötta, svettiga och klibbiga vuxna. Väl tillbaks hemma var det dags för middag så fort barnen kom ur bussarna. Efter maten blev det en tidig läggdags då alla, barn och vuxna, andades ut en lättnadens suck ^.^

 

Det var en lång dag minst sagt men det var en underbar dag! Barnen var trötta men glada och vi vuxna var utmattade men kunde inte annat än skratta åt eländet som uppstod då vi hade 30 trötta barn i samma rum. Jag fyllde kameran med bilder på barnen och vi (jag och de tre andra volontärerna i min grupp) har redan klurat ut hur vi ska byta bilder med varandra!

 

Jag lovar att visa er alla då jag kommer hem men till dess så är allt sekretess belagt ^.^

Älskar er!

Kramis kramis

 

Onsdag 16/10 -13

Sovmorgon! Härlig, underbar, utvilande och lååång sovmorgon! Gud jag älskar mina onsdagmorgna! xD haha.

 

Efter att ha spenderat halva dagen i sängen, duschat, ätit och sedan i ett tappert försök till en tvättedag tittat på min tvätthög och tänkt ”nja, det kan vänta till på lördag” stoppade jag in lurarna i öronen och roade mig med TED i en halvtimme ^.^

 

Runt 2 kom Isabel hem från jobb och Ronja och Amanda kom hem från en förmiddag vid polen. (Vilken skräck! En hel förmiddag bara liggandes still i solen utan att göra någonting! BLÄ! Nej tack. Då gör jag hellre ingenting hemma! Hemma kan jag i alla fall sova i min säng, läsa en bok även om jag först planerat att läsa en annan, sitta vid datorn, skriva blogg, prata med vänner och familj, skriva vykort, posta vykort, gå och handla, städa m.m. m.m. Nej, jag föredrar då att göra…i princip allting annat xD haha) Men men, klockan 2 kom de alla tillbaks igen i alla fall och ca en timme eller så senare så trillade vi fyra ut genom grinden igen för att åka in till stan via minibuss ^.^

 

Det blev introduktioner på Greenmarket Square och Long Street (känns lite underligt att leka turistguide måste jag medge :P haha) och dagen avslutades med en härlig kopp kaffe på ett litet ställe i närheten av green market :D

 

Runt 7 var vi hemma igen lagom i tid för middag ^.^ Allt som allt var det en supermysig och avslappnad dag :)

 
 

 Isabel, Amanda och jag ^.^ Ronja leker fotograf :)

 

Torsdag 17/10 -13

Jobb; inget konstigt alls!

 

Ända milstolpen värd att kommentera i dag är det faktum att jag nu varit här i 6 veckor redan!! Freaky!!

 

Lördag 19/10 -13

I morse åkte de andra fem volontärerna på safari och lämnade mig ensam kvar -.- Det är egentligen först nu som jag har reagerat på det faktum att jag varit här så mycket längre än alla de andra då de andra har en annan gemenskap och gör det mesta tillsammans utan mig eftersom jag redan gjort det mesta. Till exempel åkte jag ju som sagt på safari förra helgen med ”det gamla gänget” så det var liksom inte så lönt för mig att betala ytterligare 3000kr och missa ytterligare en dag från jobb på en resa jag gjorde för mindre än en vecka sedan ^.^

 

Så, ensam i huset…eller nja, ensam i rummet snarare…för ett par timmar i alla fall. Kat (tyskan) kommer över för att bo med oss nu i en vecka då hennes tid här som volontär officiellt är över och de behöver hennes sängplats ute på farmen. Kat själv har valt att stanna här i Kapstaden och bara leka turist i en vecka till för att sedan resa i ytterligare vecka (österut mot Port Elisabeth). Detta betyder för hennes del att hon fick packa ihop sina tillhörigheter och komma och kampa med oss ett tag ^.^ haha.

 

MEN, poängen här är att alla åkte sjukt tidigt på morgonen och att Kat kom ganska sent på kvällen = flera timmar på egen hand! O.o Woooow. Jag måste erkänna att det var en otroligt underlig känsla och att jag inte riktigt visste vad jag skulle göra av mig själv under de där timmarna. De senaste sex veckorna har jag inte haft ”ensam tid” som varat längre än en toa-paus eller en snabb dusch xD haha

 

Efter en slapp förmiddag fylld med TED, facebook och tvättedags slutade det med att jag åkte ut till Waterfront igen runt lunchtid. I morgon fyller nämligen tyska Isabel 20 år och planen är att överraska med en lite present och tårta då hon/de kommer hem igen :D Eftersom alla andra är med henne fick jag det hedervärda uppdraget att fixa allt här hemifrån xD haha.

 

Väl vid Waterfront mötte jag av en slump upp 2 av mina tyska volontärkollegor från barnhemmet + en av deras vänner som jobbar på ett annat projekt. Vi hade ett par härliga timmar tillsammans innan vi skildes åt med ett löfte om att ”adda på facebook” ;D Dagens sociala mönster är underbart, tycker ni inte?! :P haha.

 

Då jag kom hem slängde jag mig i soffan med datorn i knäet och TV:n på som bakgrundsljud. Huset är läskigt tyst då vi är så få här. Det är i princip bara jag och tre andra gäster kvar och de andra tre spenderade dagen ute :)

 

Kvällen flöt förbi ganska händelselös med ett par rundor av UNO oss emellan och lite småprat om allt och ingenting ^.^

 

Söndag 20/10 -13

Gospel-dags! ^.^

 

Ruskigt tidigt ringde min väckarklocka då vi (jag, Kat och Annika – den äldre svenskan som bor i värdfamilj ett par hus längre ner på gatan ^.^) skulle ta tåget redan 8.14 härifrån Obs (förkortning på den stadsdel vi bor i)! Den enda informationen jag fått i förväg var ”gospel konsert” och ”i Kommetjie” (att av de andra volontärställena ganska långt utanför centrala Kapstaden) så needless to say så var jag inte precis helt förberredd på det som väntade oss då vi väl kom fram.

 

Men mer om det senare, jag hoppar över saker. Så; 8.14 avgick tåget från perrong två härifrån Obs och runt 9 skuttade tre trötta men förväntansfulla volontärer av på Fish Hoeks station (som råkar ligga närmast Kommetjie). Dock utan biljetter eftersom att biljettluckan på perrong två varit väldigt väldigt stängd och det på väggen suttit en underbar skylt med texten ”ticketoffice closed on Sundays”. Annika som gjort samma resa en gång tidigare och stött på samma problem den gången hade pratat med en säkerhetsvakt som sagt till henne att bara hoppa på tåget och lösa biljett då hon kom fram. Sagt och gjort, vi klev på tåget med avsikt att köpa en biljett då vi kom fram.

 

Väl framme visade det sig dock att detta inte var ett existerande allternativ och att de ville att vi skulle betala böter för att ha åkt utan biljett. Summan var skrattretande liten men Annika och Kat var väldigt…feisty! och tycket på (med all rätta visserligen) att vi endast skulle behöva betala priset för själva biljetten och inte de 30kronerna i böter. För en gångs skull var jag alldeles för trött för att argumentera så jag satt mest och lyssnade då de andra ”pratade” med kvinnan bakom skrivbordet och polismannen som blivit ditkallad p.g.a. någon annan (tack och lov) som inte heller hade biljett och som, till skillnad från oss laglydiga (?) människor provat med det väldigt originella ”hit and run” koncpetet – han blev påkommen utan biljett, insåg att shit I’m busted och provade då att springa ifrån sina problem…bokstavligen :P Men snubben blev tagen i flykten och förd med polis till kontoret där vi redan befann oss. (Jag ville bara poängtera att polisen inte var där p.g.a. oss!!)

 

Efter en halvtimmes argumenterande fram och tillbaks mellan Annika och Kat och kvinnan bakom skrivbordet hade det fastställts (via 3 olika telefonsamtal mellan vår station och Obs) att vi inte riktigt helt höll med varandra! Det första samtalet ringdes för att konfirmera att de hade haft sin biljettlucka öppen sedan klockan 6 på morgonen i enlighet med vad kvinnan sa. Till detta hävdade Obs-stationen att jo, det är klart att de hade haft…på perrong 1! Andra samtalet gällde skylten som nämnde att biljettluckan var stängd på söndagar. Till detta svarade Obs att en sådan skylt inte existerade och sist men inte minst ringde vi för att fråga om de hade en skylt på perrong 2 som sa att biljettluckan på perrong 1 var öppen, vilket de faktiskt erkände att de inte hade men att ”alla” visste att man skulle gå till perrong 1 och inte 2! Vi (Annika) påpekade då att vi som turister inte precis ingick i ”alla”.

 

Och det var här som allting vände! Då vi påpekade att vi var turister frågade polismannen var vi kom ifrån och vad vi egentligen skulle göra i Fish Hoek. Vi berättade då att vi alla var volontärer från Europa som var där för att gå till kyrkan. De magiska orden var yttrade. Inom 3 sekunder hade vi fått tillåtelse att endast betala priset för själva biljetterna och bege oss därifrån xD haha. Underbart!

 

Kvinnan bakom disken var faktiskt riktigt trevlig och det var ju inte precis hennes fel att vi inte hade biljetter. Men jag var först lite irriterad då det till saken hör att bara fem minuter innan vi kom dit hade tydligen en annan kille blivit tagen från samma tåg som vi kom med, med exakt samma historia och honom hade de inte heller trott! Jag kan ju lite tycka att om du helt plötsligt har 4 personer som alla säger samma sak oberoende av varnadra så borde man undra om inte något i Obs är fel och inte vår historia. Men men, som sagt, de magiska orden ”volontär” och ”kyrkan” räddade oss från ondo och vi kom ut på andra sidan med en underbart flummig historia i stället för en mild irritation ;P

 

Utanför stationen blev vi upphämtade av Jodi (engelsk volontär från projektet där) som körde oss till kyrkan.

 

Och här kommer då den där lilla chocken jag nämnde för ett tag sedan. Kyrkan vi skulle till låg bokstavligen mitt ett township! Närmare bestämt i Masiphumelele (vilket på xhosa betyder ”vi ska lyckas” (”we will succeed”)). Kyrkan i sig var fyra stenväggar och ett lappat plåttak med en antagligen upphittad tältduk på det annars upptrampade bara jordgolvet. I taket hade det skruvats upp fläktar och det hade dragits in el till ett keyboard och ett par mickar längst fram.

 

Under åren har jag varit i en hel del olika kyrkbyggnader – allt från hyrda konferensrum till medeltidakyrkor och moderna byggnader helt i vitt med massa fönster och högt i tak. Dock var detta första gången för mig som jag firat gudstjänst i ett fallfärdigt ruckel och ändå var stämningen högre än jag upplevt på väldigt länge! Det var både skrämmande och underbart att se!

 

Stämningen var som sagt på topp, luften varm och stillastående och ljudvolymen var HÖG!!! Hela mässan var tvåspråkig då halva församlingen pratade xhosa och den andra halvan pratade engelska (och jag är inte helt säker men jag tror att det var lite afrikaans inslängd där någonstans på mitten också xP). Det dansades av ingen som helst anledning utan bara därför att det fanns golvyta ledig där fram och för att musiken spelades, det sjöngs och bads och skreks och hojtades och viftades med händer och det var barn överallt och ingenstans och klädstilarna sträckte sig över hela spektrumet: från män i kostym och kvinnor i stilettklackar och fina jackor (trotts den tryckande värmen och den livliga dansen) till folk i slitna och sedan länge utgångna skor och kläder som helt klart sett bättre dagar. Alla kom de dit som en enorm familj och alla tog de del av samma gemenskap. Söndagsskolan (d.v.s. alla barnen tillsammans) uppträdde och ett par kvinnor stod ständigt redo vid mickarna för livliga psalmer vid minsta antydan till att de skulle passa in med lite sång.

 

Hela upplevelsen var som ett slag i ansiktet och framförallt då jag som sagt endast kom dit med informationen ”gospelkonsert”. Först var jag faktiskt inte ens helt säker på att det skulle vara en mässa eller bara en uppvisning. Men men. Kul hade jag i alla fall. Sjukt kul!!!

 

Mässan slutade officiellt vid 12 men vi stannade för en ”eftervigsel” då paret i fråga gift sig utomlands och nu kommit hem igen. (Om jag förstod det rätt så har han varit medlem i denna kyrka i flera år och nu åkt hem för att hitta en fru och gift sig bara föra att sedan packa ihop hennes tillhörigheter och flytta med henne tillbaks till hans nuvarande adress här i Sydafrika). Det stackars paret såg utmattade ut men verkade ändå allmänt glada :) Men herre Gud vad arg jag blev xD De tre mest framstående kvinnorna i församlingen ”höll tal”/välkomnade bruden till församlingen. Varenda kvinna som talade pratade om att hennes plats var i köket och att hon var tvungen att lyda mannen och ta hand om honom ”som hans mamma”. Som hans mamma!?!?!?! HERRE GUD!!!! Hade det där varit jag hade jag varit hejdlöst förbannad inom de första 2 meningarna av alla talen men det är en annan kultur här. Annan kultur! Annan kultur!...Gud vad irriterad jag var xD haha.

 

Runt 1 blev vi upphämtade igen av Jodi och körda tillbaks till tågstationen där vi såg till att köpa biljetter (!!) till en mysig kuststad vi åkt igenom på vägen dit. Väl där stannade vi för en sen lunch, lite shopping och en härlig kopp kaffe innan vi köpte nya biljetter och åkte den sista biten hem ^.^

 

Nästan prick 10 timmar efter det att vi lämnat African Heart kom vi tillbaks hem igen. Jag var fullständigt slut och redo att gå och lägga mig redan 18.30 xD haha. Min stora bedrift för kvällen var en halvtimme på skype med Calle samt att lyckas släpa mig upp på övervåning och äta lite innan jag faktiskt gick och la mig! xD haha.

 

 

Måndag 21/10 -13

Jobb under dagen som vanligt ^.^

 

Hade bestämt ett ”facetime”-möte (oj så formellt det lät) med Ulrika halv 8 och runt 8-9 väntade jag hem safari-fararna med födelsedagsbarnet som vi skulle fira. Mitt jobb var att vara hemma och välkomna med tårtan färdig och presenterna inslagna.

 

Runt 6 frågade Kat om jag ville hänga med henne och de andra volontärerna från farmen ut för middag här i Obs. ”Va fan”, tänkte jag, ”jag ska ju bara lite längre ner längs gatan. Tar max en timme!”

 

En timme? Som om! Klockan 6 bestämde vi som sagt att vi skulle iväg, halv 7 kom vi iväg, 7 beställde vi mat och 5 i 8 kom den! Vi det laget hade jag redan fått ett sms som frågade var jag var någonstans från safari-gruppen eftersom att de kommit tillbaks mycket tidigare än vad jag gjort förra helgen!

 

Så, efter att ha kastat i mig maten tackade jag för mig och sprang hem bara för att hitta Isabel vid skypen. Detta för min del funkade dock superbra då jag hade möjlighet att ringa och prata med Ulrika medan vi alla spänt väntade på att Isabel skulle bli klar så vi kunde lura upp henne på övervåningen för lite försenat födelsedagsfirande ^.^

 

Firandet gick superbra, Isabel blev jätteglad för sina presenter (jag hade hittat ett par småsuvenirer som de säljer precis överallt! Vi ville ge henne något ”härifrån” ^.^) och sin tårta. Vi hade ett par riktigt härliga timmar fyllda med berättelser från deras resa, liknelser gentemot min egen, fotovisande och allmänt småpratande.

 

Allt som allt var det en riktigt härlig kväll trotts klyddet med tider ^.^

 

Tisdag 22/10 -13

Gud vilken skitdag!! Allt som kunde gå fel har gått fel! Mög!!

 

Det har egentligen inte varit några större kattastrofer direkt utan bara en massa småsaker som en efter en har hopat sig ovanpå varandra tills den där underbara metaforiska bägaren rann över!

 

Dagen började med ett hus fullt av dåligt morgonhumör som lämnade mig irriterad och det blev inte bättre då min mage väldigt snällt, med hjälp av ganska extrema smärtor, meddelade att det snart var dags för mig att få ”lingonveckan” (gud vilket uttryck!). Jippi! -.-

 

Då jag väl kom fram till jobb var det redan full kalabalik där. Hälften av barnen grät redan och den andra hälften höll på att antingen slå ihjäl varandra eller oss volontärer och vår lärare kunde inte vara överallt samtidigt så hon gav upp och sket i alltihopa kändes det som (vilket säkert inte var sant men just då kändes det så).

 

Jag var helt färdig redan efter den första timmen men barnens lunch var supersen i dag vilket betydde att vi fick barnen i säng supersent vilket i sig betydde att jag fick lunch supersent! Och längden på lunchrasten kontroleras helt och hållet efter när ungarna kommer i säng för oavsett om vi blir klara 12.05 eller 12.45 så börjar vi jobba igen klockan 2! Så är det bara.

 

13.30 skulle vi dessutom in igen för då var det bokat ett allmänt ”volontärmöte” med barnens sociala handläggare. Hm…säger jag bara!

 

Handläggaren i fråga var en halvpensionernad tant (tant är liksom ”fjortis” inte en ålder, det är ett beteende!) från Holland som bott och jobbat i Kapstaden i över 30 år. Dock ville hon väl använda sin holländska lite nu när hon kunde och bestämde sig då för att det var helt ok att påbörja hela mötet på holländska och sedan meddela (på engelska) för de två holländarna i rummet att om de hade några frågor så kunde de ställa dem på holländska. ”Oookej”, tänkte jag, ”men hon refererar säkert till personliga frågor och då efter mötet så aja, det löser sig säkert”. Vi pratade i ca 20 minuter och fick en massa förslag om vad vi kunde göra med barnen o.s.v. Var faktiskt riktigt hjälpsamt. Efter de där första 20 minuterana frågar kvinnan om vi har några frågor och genast kommer det en fråga…på holländska! Från en tjej som jag VET pratar jättebra engelska!

 

Hon jobbar i grupp C och hon och hennes vän (som jobbar med henne i samma grupp för gud hjälpe oss om de skulle vistas längre än tre minuter i olika rum! De hade kanske lärt sig att prata med andra människor och fått lite självständighet. Det hade kanske varit skadligt för deras hälsa! Herre gud!) Men men, var var jag, jo just det, jag vet att hon pratar bra engelska för jag har hört henne prata med läraren i hennes grupp. Men av någon anledning tyckte hon att det var ok att fråga på holländska och till min stora fasa så svarade tanten på holländska. Nu är det så att jag minns tillräckligt mycket tyska (som till viss del är hyfsat lik holländskan) för att förstå att de pratade om de aktiviteter vi just fått i tips att göra med barnen. Hon frågade nämligen om frukt och priser och vi hade pratat om att göra fruktsallad så jag misstänkte att hon precis hade frågat om vi var tvungna att ta med frukten själv om vi ville laga fruktsallad med barnen. Efter att ha suttit och väntat då tanten och den något jobbiga holländskan diskuterat detta i ca 5 minuter avbröt jag och påpekade att jag var lessen om jag frågade samma fråga igen men då vi i grupp B inte har någon som pratar holländska och att det här nog var ganska relevant information för oss alla så undrade jag bara om vi behövde köpa den där frukten själv eller inte. Det blev knäpptyst i rummet för en millisekund innan tanten lite fränt påpekade att hon hade tänkt ta det på engelska efteråt och att ja, vi kanske skulle behöva komplettera med vår egen frukt om vi ville göra fruktsallad.

 

Så jävla amatörmässigt!!! Du sitter inte och håller ett möte för 11 personer (vi är 12 stycken men en av de annars tre holländarna var borta för dagen) och tar upp en hyfsat viktig fråga på ett språk som endast 2 av de nyss nämnda 11 pratar!! Så gör man väl inte!?!?! Herre gud!

 

10 minuter senare var det mötet tack och lov avslutat och vi återvände alla till jobb för att väcka barnen igen.

 

Eftermiddagen förflöt liksom förmiddagen med en massa klydd, information som inte gick ihop beroende på vem man fick den av. Från lärare A fick vi höra si och från lärare B fick vi höra så. Det funkade liksom inte helt enkelt! Kaos uppstod naturligtvis!

 

Ca 40 minuter innan barnens middag skulle ha blivit serverad brukar grupp B gå in för att få alla barnen på toaletten och byta blöjor på de mindre. Grupp C brukar då stanna ute en stund till. I dag var inget undantag.

 

Grupp B satt alla på golvet inne i vår halva av det klassrum som vi delar med grupp C och lekte och försökte underhålla 12 trötta, hungriga och griniga barn. I famnen hade jag två barn och ytterligare ett höll på att använda mig som sin personliga stege samtidigt som ett fjärde barn trillade och slog sig och blev jättelessen och gallskrek mig i örat. Just i det ögonblicket kom den fördömda holländskan in till oss dragandes på en otroligt lessen och skrikande lite pojke. Hon sätter sig ner på huk framför mig och i en illa dold teaterviskning berättar för mig att jag måste hålla honom där för han har varit olydig och är nu i ”time out”. Time out för de stygga C-barnen betyder tydligen att grupp B (som redan har en jäkla massa att göra) får ännu fler barn att ta hand om och då endast barn som redan är jättelessna för att de har blivit ganska hårdhänt tillsagda och utsparkade ur sin egen grupp för att de varit olydiga och som inte vill annat än att springa tillbaks till sina kompisar – där av ”du måste hålla honom kvar här”. Hon menade det där bokstavligen. Jag bara tittade på henne. Jag satt med fyra barn i knäet varav ett barn höll på att gråta ögonen ur sig och ett annat höll på att bryta nacken av sig om han fortsatte att försöka klättra upp på min axel själv.

 

Efter en minut av tystnad insåg äntligen holländskan att det inte var lönt att ens försöka med mig och gick då istället en fin liten halvcirkel runt mig för att i stället meddela Linda (en underbar 19årig tyska jag jobbar med) samma sak. Då Linda väl hade pojken i handen vände holländskan sig om och gick. Bara lämnade honom där. Tack så mycket liksom!

 

Men jag tänker lite att det är väl helt ok. Om de kan kasta över sina olydiga barn till oss kan vi väl kasta över våra olydiga barn till dem! Så rent teoretisk räcker det om alla volontärer och all ordinarie personal helt sonika bytar plats. För barn är barn och barn kommer vara olydiga någon gång och om vi ändå ska kasta dem fram och tillbaks så kan ju grupp Bs personal går över till grupp C redan nu och vise versa så slipper vi besväret! O.o

 

Utöver detta så har jag upptäckt att mina båda andra volontärkolegor inte precis anser att jag har en hjärna och därför inte behöver bli tillfrågad om besluten innan de fattas utan bara behöver bli tillsagd om vad som förväntas av mig.

 

Ett par exempel för dagen:

Jag ville ta med ett par av barnen ut och undrade om de andra ville följa med. Det ville de supergärna så vi började planera. Jag sa onsdag för vi är lediga då, jaja, sa de andra …så på söndag då då?. Aja tänkte jag, söndag går väl bra, jag kommer få lite problem med att ta mig till jobb och bussarna kommer inte gå som vanligt då vi ska ut men det får jag väl lösa.

Så vi kunde ju åka till Waterfront tyckte jag för det finns supermycket för barnen att göra där. Mmm…fick jag till svar Monica tycker att vi kan åka ut till Sea Point. Okej, fine, visst, jag har aldrig varit där men jag antar att ni har en plan då då tänkte jag.

Så vi borde prata med Carmelita (vår chef) sa de och jag sa vi kanske borde ha en ordentlig plan innan vi gör det! (Vid det här laget visste vi inte helt säkert vart vi skulle, när vi skulle dit, hur länge vi skulle vara borta eller hur vi skulle komma dit och hem. Vi viste inte ens vilka tre barn vi skulle ta med oss för guds skull!!!) Ja, jo, det borde vi kanske, höll de andra med om. En timme senare då barnen åt middag kom Monica upp till mig och sa, så, kom så går vi och pratar med Carmelita nu för Alexa håller på att mata ett av barnen.

 

Men va fan liksom! Och när vi väl kommer in till Carmelita tror ni att Monica själv faktiskt säger något?? Nej för herre Gud tänk om hon var tvungen att behöva använda sin engelska! Så där står jag, med en 30årig italienare som bara står och ler mot mig samtidigt som Carmelita ställer fråga på fråga på fråga och det enda jag kan svara är ”I’m sorry I don’t know”.

 

Jag har aldrig känt mig så oansvarsfull, omogen och dum sedan jag började jobba!! För mig är det hur ok som helst att vara oorganiserad och impulsiv i mitt privatliv men då det kommer till jobb är det en helt annan femma. Det funkar inte att vara impulsiv där!! Inte då man har barn att ta hand om!! Herre gud!!

 

Så sammanfattning: oavsett vad jag säger så kommer de att göra som de vill ändå och jag kommer i slutändan att få stå för det. Nice liksom! Som om jag inte var irriterad nog redan!

 

Då Leonard äntligen kom och hämtade upp oss kvart i 5 på kvällen hade jag kiss från ett barn vars blöja läckte på de (i morse) rena byxorna, matrester från barnens lunch på magen och i håret och snor överallt!!!  Dessutom hittade jag lite rödbetsindränkt spagetti på halsen och soppa på skorna då jag kom hem igen. Mums! Lite att tugga på från både dagens lunch och middag!

 

Gud jag var så trött, och så nere och så negativ och så…ALLT! Men efter en lååång varm dusch och facetime med den galna familjen Petersson då jag kom hem så mådde jag mycket bättre ^.^

 

Och hur mycket jag än klagar så ska ju till debatten tilläggas att för det första var detta min första riktigt dåliga dag sedan jag kom hit för 7 veckor sedan och för det andra så hade ju dagen trotts sina många missöden ett par ljusglimtar ^.^ Som då Linda kom fram till mig efter mötet med den jobbiga tanten och skrattande tackade för att jag avbrutit den holländska debatten och kommenterat att vi alla kanske borde veta en sådan sak. Eller då jag, Amanda, Ronja och Camilla tillsammans med Moa i andra änden av tråden försökte lösa Moas mattetal xD Som sagt: jag saknar matten!!

 

Dagens absolut bästa togs dock hem av Kiki och Steven (Kiki jobbar här och Steven, hennes pojkvän, jobbar som bartender inne i stan. Båda två bor här ^.^) hade ett VÄLDIGT högljutt och aggressivt telefonsamtal med Kikis…öm…i brist på bättre ord: knarklangare!

 

Marijuana är tydligen väldigt billigt här och då de inte jobbar (så klart, man måste ju vara förnuftig) röks det i ganska extrema mängder och det är tydligen så att Kiki inte alltid riktigt har råd att betala för dessa mängder i tid. Nice! Jag undrar om jag ska arkivera denna upplevelse under ”turistattraktioner” eller ”vardagsdraman” xD haha.

 

Usch vilken dag! Blä! Men nu har jag kräkt av mig lite på ”alla” (?) er också så nu känns det ännu lite bättre! Aja, jag är i alla fall ledig från jobb i morgon så jag kan sova lääänge! ^.^

 

Saknar er!

Massor massor med kärlek <3

 

Onsdag 23/10 -13

Som sagt: onsdagar är slappedagar! Tack och lov. I går var pest och pina och det var skönt att bara vila i dag. Dagens bedrift var att stiga upp ur sängen x) haha. Men aja, jag har även ”hunnit med” att skriva och postat ett par vykort, hämta upp ett paket från mamma och pappa (mina reservglasögon!!! Tack och lov!! Jag kan se igen och de här stannar faktiskt där de ska!! xD Wee!) samt handla nytt bröd och lite mjölk. (Det behövdes fylla på då vi har en tjuv mitt ibland oss. Någon går nämligen och nallar andras mat ur kylskåpet. Inte ok!)

 

Nu i kväll träffade jag Christian för lite härligt skitsnack ^.^ Var nice att träffa honom igen! Christian är Alex pojkvän och vi tre brukade umgås då Alex jobbade och Christian kom över. För ett par dagar sedan undrade han om vi inte bara kunde träffas och snacka lite, så ja, det var vad vi gjorde x) Vi träffades här utanför African Heart och gick sedan ner längs mainstreet för att så småningom bestämma oss för att stanna och käka på vägen. Efter att vi ätit och snackat bort ett par timmar drog vi oss hemåt igen ^.^ Mysig kväll och ett härligt avslut på en lugn och avslappnad dag :)

 

Torsdag 24/10 -13

Vi är under belägring! Alla man på däck, hissa segel och ladda kanonerna, folket har anlänt!! Vi är nu för första gången sedan jag kom helt och hållet fullbokade! Fullbokade! Vi sover 6 personer i vårt rum just nu! 6!! Det är väskor, skor och kläder överallt och vi har problem med att sitta runt både middags/frukostbordet samt i vardagsrummet eller ute. Vi får inte riktigt plats någonstans om vi inte delar upp oss. Suck! -.-

 

Det är trevligt med en massa folk här, verkligen! Men det är en viss skillnad mellan ”en massa folk” och ”alldeles för många människor hopklämda på en alldeles för liten bostadsyta”! xD haha

 

Men men, det är trevligt folk i alla fall så det där med att ladda kanonerna var kanske lite att ta i ändå ;P Tack och lov så ska 2 av de 6 i vårt rum bara stanna över helgen för You2Afrika-introduktionen och sedan åka ut till sitt projekt ^.^ De ska jobba med de sydafrikanska pingvinerna :) I morgon åker dessutom Camilla (23årig brasilianare) vidare till Johannesburg för att fortsätta sin resa där :S

 

Detta lämnar rent teoretisk endast tre personer kvar i rummet men Ronja (en av de andra två svenska tjejerna) har pratat om att flytta in hos oss eftersom att hon tycker att det mest är killar i hennes rum (det är två killar och två tjejer) ^.^ Så vi får väl se vad som händer innan helgen är över :P

 

Nej, vet ni vad, jag är astrött och ska nog börja dra mig nu ^.^

Ta hand om er!

Kärlek <3

 

Fredag 25/10 -13 – Lördag 26/10 -13

Party party party! Camilla åker som sagt vidare på söndag så den här helgen lär det bli en hel del partajande xD Vi började strongt med en blöt kväll här i Obs. Nästan hela huset följde med ut och vi hade sjukt roligt! Kom hem runt halv 2ish och sov som en gris till 8 på morgonen då jag väcktes av de andra som skulle iväg på Leonards township-tour nu i dag xD haha

 

Själv gjorde jag ingenting fram till runt 2 då de andra kom tillbaks och vi alla åkte till Woodstock Food Market för ett par timmar där ^.^ Då vi kom hem igen skuttade jag in i duschen och sen var det dags att ge sig av igen :) Tyska Kat firar nämligen sin 30åriga födelsedag i kväll ute på farmen med en knytkalasinspirerad braai (grillning). Annika var dock den enda som valde att följa med mig då de andra var helt slut och valde att vila innan kvällens äventyr. Det är Camillas sista kväll med oss och det är tänkt att vi alla ska ut och fira hennes tid här med oss på Longstreet :D

 

Jag hade en supermysig kväll på farmen med alla volontärer där + en del volontärer ute från Kommetjie + hennes föräldrar som är här för att besöka henne + andra vänner hon träffat under sina månader här ^.^ Vi grillade, skämtade, flummade runt och bara umgicks! Supermysigt!

 

Var hemma igen ganska tidigt då vi åkt härifrån redan halv 5 på kvällen. Klockan var väl runt halv 10 då jag glad i hågen skuttade tillbaks in genom ytterdörren med gott om tid på mig innan vi alla skulle ut igen ^.^

 

Dock följde jag aldrig med ut. Det är nämligen så att i morgon ska jag och två av mina volontärkolegor ”ta ut” (okej, så skratta gärna men jag kan inte för mitt liv komma på den svenska frasen för ”take out” så det fick bli en rak översättning) ett av barnen var från vår grupp över dagen och då Camilla ska vara på flygplatsen redan klockan 8 på morgonen frågade jag Leonard om inte han kunde köra mig till jobb i samma veva. Detta betyder att jag måste vara redo att åka härifrån klockan 7 på morgon!

 

Rent teoretisk hade jag kunnat följa med ut och festa till runt 12 och likt askungen sedan gett upp och försvunnit spårlöst i en taxi hem för en dusch och en massa sömn! Dock känner jag mig själv allt för bra. Runt 12 hade jag tänkt att ”nja, jag kan stanna en halvtimme till” och runt 1 hade jag kört med ”bara en drink till”. Det hade slutat med att jag stannat till dess att de andra åkte hem. Vilken annan lördag som helst hade detta inte varit något problem men då jag som sagt ska ha barnen i morgon tyckte jag på att man kanske borde se till att vara hyfsat utvilad och klar i huvudet ;P haha. Så, det blev en typ tidig lördagskväll för min del då de andra åkte runt 11 och jag sedan gick och la mig runt 12 :)

 

Söndag 27/10 -13

Klockan ringde (enligt min vetskap) runt 6 och runt halv 7 var jag uppe ur sängen med tanken att jag hade hur mycket tid som helst på mig innan Leonard kom. Ha! Som om liksom! 20 minuter efter det att jag stigit upp stod han i dörren och var redo att åka. Tack och lov tar min morgonrutin bara ca 30 minuter så det enda jag hade kvar på listan var att äta frukost så jag kastade bara ihop en macka och åt den i bilen x) Men jag förstod verkligen inte hur de andra två kunde vara så ivriga att åka, vi hade ju hur mycket tid på oss som helst. Jag förstod verkligen inte! Det var inte förrän runt lunchtid då det slog mig: Sverige gick över till vintertid i natt och båda mina mobiler (min nuvarande + min gamla som jag tagit med mig för mitt afrikanska sim-kort) var fortfarande inställda på svensk tid då jag liksom lite glömt att byta (vi hade ju ändå samma tid hela första månaden så det var liksom aldrig en prioritet precis). Så då jag trott att min klocka ringde 06.00 ringde den egentligen 07.00! Jag var en timme efter alla andra utan att ens inse det själv! Efter en mental facepalm (googla, ni kommer få upp underbara bilder om ni inte redan vet vad detta är xD haha) beordrade jag mig själv att be om ursäkt till Leonard i morgon då han hämtade upp oss för jobb. Gud så pinsamt!

 

Men men, till jobb kom jag ju i alla fall efter ett otroligt känslomässigt avsked av Camilla utanför flygplatsen. Jag har bestämt mig, jag kommer aldrig åka hem!!

 

Väl på jobb fick jag världens bästa välkomnande då alla 12 barnen tillsammans skrek ut ”Darling!!” och kom springande emot mig för kramar och pussar. (Jag vet inte om jag redan har nämnt det så jag tar det igen xD haha. Alla mina barn kallar mig för ”Darling” då jag själv (värdelös på namn som jag är) inte för mitt liv kunde komma ihåg deras namn under mina första dagar/veckor här utan i stället kallade alla barnen för darling. Nu kallar de mig för Darling!! Det är så sjukt gulligt!! Eller…det var så sjukt gulligt ända till jag berättade detta för Calle och hans enda kommentar var ”men Catta, det är bara för att de inte kan komma ihåg ditt namn förstår du väl!” Hm! Men men, jag har valt att bortse från detta och bara njuta av att bli kallad darling av 12stycken 1,5-3,5åringar!) Som sagt, jag kommer aldrig kunna åka hem. Lessen gott folk!

 

Runt 9 dök de andra två volontärerna som jag skulle ut med upp och tillsammans fick vi de tre barnen vi skulle ta med redo för dagen för att sedan vinka hejdå till de andra. På väg till busstationen bestämde sig äntligen de andra två för vart vi skulle för dagen då jag blivit så jäkla trött på klyddet och det faktum att de inte lyssnade på vad jag sa ändå så jag hade därmed lite gett upp och sa att jag gick med på vad fanken som helst om de bara kunde ta och bestämma sig! Jag hade en pojke i treårsåldern att ta ansvar för och tyckte helt seriöst att vi borde ha fastställt detta FÖR EN VECKA SEDAN!!! Ni kanske har märkt att jag inte nämnt jobbet alls under de senaste två dagarna men jag har varit så jäkla negativt inställd till hela den här situationen att jag inte riktigt vetat vart jag skulle göra av mig själv!

 

I torsdags kom dessutom Monica fram till mig då barnen satt och åt lunch och sa att vi kanske inte skulle ut till Sea Point i alla fall för det var ju så långt att åka dit. Hon och Alexa hade pratat om det och de tänkte fråga Carmelita om inte hon visste om det låg en park i närheten i stället. Det var typ då jag brast! För det första: nu har vi sagt en sak och vi kan inte bara ändra den två dagar innan vi ska iväg! Så gör man bara inte! För det andra: vaddå ”hon och Alexa har pratat om det”? Vi är väl tre som ska ut? Och så för det tredje: när hade de tid att prata med Carmelita och varför var jag den sista att få reda på saker!?

 

Då jag vaknade samma morgon hade jag redan huvudvärk och den blev inte precis bättre under dagen! Efter att ha tagit ett par värktabletter som inte hjälp ett dugg gav jag till sist upp och ringde Leonard och frågade om inte han kunde hämta upp mig då han hämtade upp några av de andra som slutar tidigt.

 

På fredagsmorgonen hade jag fortfarande huvudvärk men var tvungen att gå till jobb i alla fall. Vi skulle ha möte om kommande lördag då vi har ”adopt a child for the day” (vilket jag verkligen verkligen ser fram emot! Men mer om det den 2:a ^.^) Under dagen undvek jag Monica så mycket som möjligt och då hon sedan frågade varför berättade jag för henne att jag var irriterad och arg för att jag kände mig förbisedd och smått övertrampad. ”Nej nej nej, det är bara min engelska som är dålig, jag menade det inte så, om jag pratat bättre engelska, bla hi bla hu bla ha” fick jag då till svar och om jag hellre ville åka till Waterfront så kunde vi väl göra det. Som om det var det som var problemet!! För mig handlade det inte om att vi inte skulle till Waterfront! Herre gud, jag hade inga som helst problem med att åka någon annanstans vad jag däremot hade problem med var just ”jag och Alexa har pratat”. Suck! -.- Alexa själv var sjuk både torsdag och fredag så henne kunde jag inte prata med om detta.

 

Men men, för att göra en lång historia…ännu längre (?): på söndagsmorgonen då vi tre vandrade i riktning mot busstationen med Christine Revels i ryggen och varsitt barn i handen visste vi fortfarande inte vart vi var på väg och om igen behövde jag förklara varför jag varit irriterad, denna gång då för Alexa som endast fått höra (via Monica för gud hjälpe dem om de skulle pratat med mig direkt) att jag var irriterad över att vi inte skulle till Waterfront. Om igen: SUCK! Efter att ha dragit hela ramsan även för henne överlämnade jag beslutet om vart vi skulle till de andra två då jag som sagt helt gett upp och bestämt mig för att endast fokusera på Seth (min lille kille ^.^) och vad han ville för dagen!

 

Det slutade med att vi åkte minibuss in till stan där vi bytte och tog ytterligare en minibuss ut till Sea Point där ”parken” visade sig vara en helt vanlig uppsättning med klätterställningar, gungor och kasebanor på en enorm gräsplätt vid havet. Okej…så…öm…ja! Jag kan ju lite känna att de har allt det där (förutom havet då då) hemma. Men småflickorna som vi också hade med oss hade hur kul som helst på gungurna hela dagen då jag och Seth roade oss med att titta på vågorna, båtarna, flygplanen, förfölja hundar (han både älskar och är superrädd för hundra och det var hundar överallt xD haha) och andra barn hela dagen. Vi lekte rövare på klätterställningarna och sprang oss dödströtta fram och tillbaks på gräset ^.^ Vi såg inte så mycket av de fyra andra vilket är helt förståligt då Seth med sina 3 år är dubbelt så gammal än vad de två 1,5åringarna är :) Vi hade självklart gemensam lunch och typ försökte hålla ihop men det var svårt då två av barnen inte orkade springa runt hur mycket som helst medans en unge inte kunde sitta stilla :P haha. Någonstans på mitten lyckades jag få med mig alla ner till den pyttelilla strandremsan man kunde komma åt (då vågorna är ganska kraftiga och det har byggts en mur/promenadväg i stället för en öppen strand) så att ungarna fick stoppa fötterna i vattnet. De skrek halsen av sig allihop och sprang upp igen xD haha. Men de tyckte att det var kul att sitta och tittat på vågorna och leka med snäckorna som hela stranden var täckt av!

 

Allt som allt hade vi (trotts allt klydd) en supermysig dag! Jag var så sjukt glad då jag kom hem men gud vad ont i axlarna jag hade xD Alla barnen gav upp halvvägs hem och då jag hade ryggsäcken på ryggen och Seth är för tung för att bära i famnen en längre stund fick han sitta på mina axlar hela vägen hem :P Men det är ju inte precis så konstigt att barnen var trötta då vi för det första som sagt levt rövare hela dagen och sedan för det andra hoppat över den två timmar långa sovstunden efter lunchen xD haha.

 

Jag har nu även upplevt alla föräldrars värsta mardröm: barn som vägrar att gå på toaletten på hela dagen då man är ute bara för att sedan lagom i tid för att bussen har lämnat perrongen lite fint skrika: jag är kissnödig!! Herre gud! xD haha. Men han lyckades hålla sig ^.^ Och frågan är om inte jag var mer panikslagen än vad han var ;) haha.

 

Om igen: jag har trotts allt haft en underbar dag!! Underbar men utmattande! xD haha.

 

Onsdag 30/10 -13

Ja, omigen är det onsdag och jag inser att min ”vecko-blogg” den här gången sträcker sig över två veckor men att jag missat ett par dagar här och där. Som de senaste två dagarna tillexempel. Jag ber om ursäkt för detta men för att vara helt ärligt så har det inte precis hänt så där supermycket under de där dagarna xD haha. Jag har jobbat, ätit, sovit och umgåtts med människorna runtomkring mig :)

 

Jag ber även om ursäkt för det faktum för det faktum att det tagit mig över två veckor att publicera men jag hoppas att ni har överseende ^.^

 

Massor massor massor med kramar till er alla!

<3

 

 

p.s. inser ni att jag i morgon varit här i två månader! Två månader!! Endast en månad kvar :S Herre Gud! Jag kommer aldrig kunna åka hem! Hur ska jag kunna lämna barnen?

 

Torsdag 31/10 -13

Så, nu är det officiellt, jag har varit här i två månader nu. Shit shit shit!

 

I dag anlände ytterligare en svensk dessutom :S En 20årig kille som liksom Roberto är här för fotbollsprojektet. Vi är nu (av de 8 volontärerna som bor här) 5 svenskar! 5/8!! Alldeles för många om ni frågar mig xD Jag är verkligen lessen men jag börjar bli trött på all svenskan i huset!! xD haha. Av de resterande tre är en dessutom en norska så det blir ytterligare lite mer svenska med henne. Suck! :P

 

Men men. Dagens flum-information: jag har nu påbörjat min julklappslista. Inte min önskelista utan min julklappslista! Dvs listan med alla människor som jag ska handla julklappar till, färgkodad och komplett med budgetförslag och hela köret xD Här skrattar de åt mig ;) haha.

 

Om igen, lessen att det tagit mig så lång tid att få ihop det här.

Älskar er!

Kramis

 

 

 De tre elefanterna med skötare ^.^

 

Lördag 28/9 -13 Food market, drömmar om ett fungerande immunförsvar, avsked av vänner…Eat, pray, love i ny tappning?

Det blev ingen festival för min del. Kände helt enkelt att jag inte orkade. Dock blev det en halvdag på Woodstocks food market. Woodstock är vårt granområde och själva marknaden låg på gångavstånd härifrån African Heart ^.^

 

Jag, Ans, Jules och Nele skulle träffa Kat och Eva (en tysk volontär från en annan organisation som jobbar tillsammans med Kat) där så efter att vi kramat G – vårt hemliga geni, bringare av all visdom och professor i konsten att leva – hejdå kvart i 11 travade vi iväg för att möta upp dem. Tillsammans spenderade vi sedan ett par mysiga timmar med god mat och många små underbara sak-affärer.

 

Jag insåg efter ett tag att jag lätt hade kunnat spendera en enorm bit av mina besparingar på endast 3 butiker: en läderväska för 900 kr i den första, en polaorid kamera (jag har alltid velat ha en!!) för 1050 kr i nästa och sedan en massa underbart och fullkomligt onödigt krimskrams för ett par 100 i den sista xD Men jag lyckades ta mig därifrån utan att handla varesig det ena eller det andra! Är jag inte duktig?!

 

Hm…vad mer finns det att berätta om denna lördag…oh, just det, ni kanske undrar (antagligen inte men jag tänker berätta i alla fall ^.^): än känner jag mig inte nämnvärt nervös från mina nya tabletter och inte heller har jag märkt att jag är mer törstig än vanligt. Tyvärr har jag inte heller märkt av en radikal förbättring (vilket jag hade hoppats på) så det är väl bara för mig att fortsätta hoppas på att det här går över snart!

 

Söndag 29/9 -13 Sjösjuka, mänsklig grymhet och upprepningar.

Åkte till Robben Island i dag och hade det inte varit för att jag redan bokat och betalt min biljett hade jag nog stannat hemma. Mådde lagom halvpyton och var trött och seg i hela kroppen. Men skam den som ger sig (jag har inte 4 envisa föräldrar för intet!). Halv 9 ringde väckarklockan, 10 var vi alla redo att åka och halv 11 kom vi äntligen iväg xD När man är ett stort sällskap (vi var 6 personer denna morgon) så är det alltid någon som drar sig och alltid något som går snett. Jag är den första att erkänna att vanligtvis är det åtminstone delvis mitt fel men denna gången var jag helt oskyldig! Lovar! I dag var det hästfolkets fel! Jag vill minnas att jag har nämnt det faktum att vi har haft en del (tre stycken) volontärer boendes hos oss på African Heart den senaste veckan då deras projekt har tagit en liten paus p.g.a. skollov för barnen de jobbar med. I dag var det deras sista dag hos oss och även om de inte skulle med mig, Nele och Ans ut till Robben Island så ville de följa med till Waterfront (hamnen) där de kunde shoppa och leka turister medans vi hoppade på färjan.

 

Allt detta låter (och var från början) en superenkel plan. Alla 6 skulle se till att vara klara till klockan 10 då vi skulle lämna AH, ta en minibuss in till stan, byta minibuss och åka ut till Waterfront. Lätt, billigt och praktiskt. Väl i hamnen skulle vi dela på oss. Tre personer kvar i hamn, tre personer på färjan som avgick klockan 11. Grindarna stängdes (enligt biljetterna som vi som sagt redan bokat via internet och skrivit ut) 10.50.

 

En bra plan. En underbar plan. En logisk plan.

 

När sist gick en plan som den skulle??

 

9.57 stod fem av sex (jag var inräknad i de fem, vill bara klargöra!) ute och väntade på en seg Kat som var ute och festade i går och därför något bakfull i dag. 9.58 frågar Jules Alex (som hade morgonpasset) när hon vill ha tillbaks deras nycklar. 9.59 påbörjas procesen med att checka ut de tre hästmänniskorna. 10.20 insåg vi att vi inte kommer hinna i tid om vi tar minibussarna och bestämmer oss därför för att ta en vanlig taxi. 10.35 sitter vi så äntligen alla i den där taxin och styr kosan ut mot water front.

 

Vi hann med färjan. Vi hade till och med fem minuter till godo men resan dit var allt annat än avslappnad och lugn xD Men som sagt: vi hann med färjan, ingen skada skedd! ;) haha

 

Tack och lov var resan ut till ön lugn och inte allt för guppig. (Sjösjuka är inget vi skämtar om! Gud vad nervös jag var för den där jäkla 20minutersfärden!).

 

Det går tre båtturer varje dag: en klockan 9, en klockan 11 och en klockan 15 och båten tar 206 passagerare/runda (jag såg en skylt xP). Dessa 206 passagerare/besökare blir sedan snabbt och smidigt indelade i olika busslaster för en guidad tur runt själva ön. Ön i sig är hem till en hel insjö av utrotningshotade arter både i djur- och växtriket så tyvärr får turister inte lova att trava runt som de själva vill. Endast vid ett par väl utvalda platser får man hoppa av och fotografera m.m. och då alltid under bussguidens vaksamma öga. Här råder verkligen ”take nothing but pictures – leave nothing but foot prints”-lagen. Av goda skäl så klart ^.^ Efter att först ha stannat för att titta på den underbara utsikten över Kapstaden och taffelberget (Robben Island är det enda stället i världen (enligt guiden) där man kan stå på ett registrerat världsarv och se ut över en annat – coolt!) drog vi vidare för att se den pyttelilla byn (tre hus och en kyrka typ) där fångvaktarna med familjer bodde förr och där det nu bor 200 invånare som tar hand om ön och allt vad det innefattar. Efter det stannade vi vid Robert Sobukwes isoleringshus/cell. Under alla sina år på ön satt Mr. Sobukwe inspärrad i total isolering vilket till sist tog ofantligt hårt på hans mentala hälsa. (Jag rekommenderar en googling för mer information.)

 

Då bussen kört hela varvet runt stannade vi utanför fängelset och varje ”busslast” blev hänvisade till en ny guide för en tur inne i fängelset. Det är nämligen så att alla guider som sköter själva fängelsebiten har själva suttit som politiska fångar här på Robben Island. Vi fick se de ”allmänna” rummen, enmans cellerna, ”gården” och Nelson Mandelas cell. Vår guide pratade med en ganska påtaglig dialekt men hans personliga historia och alla de människors som funnit sig själv fångar härs gemensamma berättelse var både intressant och fruktansvärd. För mig var det lite som att se Auschwitz igen, otroligt rörande och samtidigt otroligt obehagligt!

 

Klockan 2 på eftermiddagen satt vi omigen på båten på väg tillbaks till fastlandet.

 

Efter en försenad lunch i hamnen tog vi ett varv i området omkring hamnen innan vi travade vidare för att se arenan på nära håll. Det är en stor vit byggnad xD haha Men Ans kan nu mobba sin bror med att hon har varit där i alla fall ;P

 

Vi följde vägen bort till vattnet igen för att sedan följa kusten en halvtimme innan vi kom tillbaks till Waterfront där vi tog en minibuss hem igen ^.^

 

Ännu en turistattraktion kan nu stolt strykas från min lista av saker jag skulle vilja göra medan jag är här och då vi landat lite hemma (det vill säga sparkat av oss skorna och spelat en runda UNO xD haha) insåg jag med viss ironisk humor att jag av olika anledningar nu varit på Waterfront varenda söndag sedan jag kom xD

 

 Nelson Mandelas cell - 2m lang, 1,5 m bred (Neles dator = inga a med en prick pa)

 

Måndag 30/9 -13 Matkrig, vattenballonger och blodbad

Började jobba idag igen :D Var underbart att se alla barnen men Gud va

d mycket som hänt under den senaste veckan. Vi har nu tre nya barn (en pojke och två flickor) i vår grupp varav pojken är helt ny och de båda flickorna helt enkelt har ”växt ur” grupp A. En av dessa flickor kom först i dag och i dag ”förlorade vi” även två andra pojkar till grupp C då grupp B endast har 12 platser. 11+3 är tyvärr 2 för många :/ Utöver dessa ändringarna så har två av barnen bytt sängar för att göra plats för de nya och en ny volontär (en kvinna från Italien som pratar med en underbar Italiensk brytning som varje gång hon öppnar munnen får mig att tänka på filmen Eat, Pray, Love xD). Allt som allt: redan där har vi en intrycksmässigt energikrävande och fullspäckad dag!

 

Men dagen har bara börjat. För vad vore väl första dagen tillbaks på jobb på en vecka utan extrema komplikationer? Fullkomligt normal och fullkomligt tråkig!

 

Förmiddagen började bra med solsken och varmt väder så vi kunde vara ute fram till lunch. Barnen bråkade visserligen lite då vi väl var ute men de är 30+ ungar (grupp B+C) om en faktiskt hyfsat liten uteplats så vad mer kan man begära? Allt som allt var baren väldigt duktiga. Detta höll dock inte i sig. Lagom till lunch började alla barn bli trötta och griniga och då en började uppföra sig förfärligt fortsatte resten. Herre gud, inte nog med att det tog en halvtimme längre än vad det brukar göra att få alla 12 ungarna i säng utan innan vi var klara med hela cirkusen hade jag gula matrester (från majsröra, potatismos och vad jag tror är pumpa) över hela mig!

 

Aja, tänkte jag när vi väl fick lunchrast, jag ska ju ändå tvätta snart så det gör inget. Ungarna lugnar säkert ner sig efter att de fått sova en stund. HA! 2 timmar senare var jag redo att ta tillbaks den där sista tanken igen. Någon av de tre nuvarande volontärerna i grupp C tyckte nämligen framemot eftermiddagen då ungarna om igen hunnit vara ute i ca 20 minuter efter deras tupplur att det var alldeles för varmt ute. Vad gör vi då? Jo, vi tar fram vattenballonger! En superhärlig ide om ni frågar mig! Ett par små problem bara:

1. Endast grupp C-barnen fick leka med dem till följd av att alla de andra barnen var superlessna!

2. Volontärerna hade en väldigt specifik ide om hur barnen skulle bete sig med sina vattenballonger – de hade gjort typ en hinderbana som de ville att ungarna skulle ta sig igenom och målet var att göra det supersakta och jätteförsiktigt utan att ha sönder sina ballonger. Jättebra ide om du har en mindre grupp, något äldre barn, bredare bana och fler ledare. Tyvärr faller hela konceptet lite då man har att göra med 3 helt nya volontärer som ungarna inte respekterar än, 20st otåliga och spralliga 3-6åringar med vars en vattenballong i handen samt en bana som endast tillåter en-två personer åt gången.

3. (Sist men inte minst) Då barnen väl har insett att ”haha, jag kan både kasta min egen ballong på dig så att du blir blöt och sedan kan jag smälla din ballong i handen på dig så att du blir dyngsur och jättelessen! Wee, jag vinner!” finns det ingen annan återvändo än att antingen bestämma sig för att inte bry sig eller ta undan ballongerna. Om igen: är man bara tre på 20 och inga barn lyssnar så går det liksom inte att försöka separera de lydiga barnen från de olydiga och fortsätta ge de som uppför sig nya ballonger.

 

Kort sagt: det utvecklades ett något okontrollerat krig och inom loppet av 10 minuter var hälften av alla barnen blöta från topp till tå och stortjöt p.g.a. det samtidigt som den andra hälften stortjöt för att inte de också fick leka i vattenpölarna som började ta form lite här och var.

 

Vi var 6 stycken volontärer och två ordinarie personal ute på gården och då personalen under åren har lyckats utvecklat ett underbart och beundransvärt dövöra för situationer som denna har vi volontärer det inte, vilket snabbt ledde till att vi 6 sprang runt som yra höns för att dels försöka lösa alla de ”småkrig” som spred sig som en löpeld mellan ungarna över hela gården och dels försöka se till så att de yngre barnen inte svalde en oanvänd vattenballong eller rester från en som redan sprängts.

 

Låter väl som en underbart spännande eftermiddag hm? Men vänta ni, än är vi inte klara. Mitt i allt detta tumult står jag och puttar på en av mina småtjejers gunga. Den här flickan älskar att gunga och kan göra det i flera timmar i sträck. Tyvärr har hon ännu inte lärt sig hur man gör själv och blir superlessen då man slutar putta fart till henne. Så där står jag, mitt i slagfältet och försöker se till så att en av mina andra småkillar till höger om mig inte stoppar varesig sten eller ballonger i munnen (den här killen äter allt!) samtidigt som någon börjar gallskrika till vänster om mig. Jag vänder bort huvudet i en millisekund för att kolla så att någon har koll på den nya situationen och jag hör ett ”bump”. Flickan jag stått och gett fart har under den där makalösa millisekunden av någon anledning beslutat sig för att det här var inte roligt längre och hoppat av – i farten, och landat face down på den cementklädda marken under gungorna. Självklart blir hon superlessen och då hon landade på näsan har hon nu näsblod som heter duga. Det sprutar ganska bokstavligen blod överallt!

 

Shit sht shit! Vi VET att många av våra barn har HIV/Aids men för både våran och för barnens skull är det väldigt få som vet vilka av barnen som har vad. Så här står vi, fyra volontärer (för de andra två hade fortfarande fullt upp med de andra barnen) med en jättelessen liten 2åring med forsande näsblod och 7 andra barn som varit nära nog att se vad som hände och tyckte att blodet var coolt och ville leka i den pöl som bildades på marken!

 

Jag upprepar: shit shit shit!

 

Jag får tag i flickan bakifrån och halvt lyfter halvt drar henne till farmsidan där den ordinarie personalen fortfarande lugnt sitter och pratar. Dock sitter de och pratar i ena änden av gården och vi står just då i den andra. Fan! Jag ber den nya volontären (30åringen Monica från Italien) att hämta en av lärarna och hon kommer tillbaks med papper för att stoppa näsblodet. Kommunikationen i krissituationer är anmärkningsvärt låg har jag märkt xD haha. Jag lämnar då istället barnet med Monica för att själv hämta hjälp. Då lärarna blir varse om vad som hänt är de effektiviteten själv gällande flickan men då de tre (två lärare + Asa – barnet) gått framträder nästa problem: hur får vi de andra barnen att inse att VI INTE LEKER MED BLOD!!!! Omöjligt! Så medan två holländska volontärer från grupp C vaktar pölarna och försöker hålla ungarna borta springer jag efter vatten och sedan efter en skurborste då vattnet inte hjälpte.

 

För att göra en lång historia kort: denna eftrmiddag var ett enda kaos och jag tycker lite synd om Monica som hade detta som sin första dag. Asa mådde bra igen efter en timme och sedan pratades det inte mer om den incidenten.

 

Under kvällen skypade jag med mamma och pappa och gick sedan och la mig tidigt då jag var fullkomligt slutkörd!

 

Tisdag 1/10 -13 Insikter, utsikter och framsikter

Redan oktober!?! Oj vad tiden går fort!

 

Min tisdag var i förhållande till min måndag ganska seg och händelselös! (Tack och lov! xD) Vi fick ännu en ny volontär, ytterligare en tjej från Tyskland ^.^ vilket gör att vi nu är fyra volontärer i min grupp: jag, två tyskar och en italienare.

 

Vi fick även ett nytt barn igen, ännu en liten flicka, och förlorade då i processen ännu en liten pojke. Antalet flickor och pojkar börjar jämnas ut så smått nu (då jag kom var det bara 2 flickor och 9 pojkar i gruppen varav en av flickorna precis hade kommit) men jag måste erkänna att jag är lite panikslagen då jag precis hade lyckats lära mig alla namnen på de barn vi hade i gruppen och nu har allt ändrats igen xD haha.

 

Min ”förkylning” som doktorn kallade det har ännu inte lagt sig helt men jag räknar med att jag har mer än uppfyllt min kvot gällande sjukdomar här nu så förhoppningsvis håller jag mig kärnfrisk efter detta! xD haha

 

Onsdag 2/10 -13 Förseningar, impulser och konsekvenser ^.^ Vad vore livet utan lite av varje.

Ah, ledig i dag = sovmorgon!! :D Dock sov jag lite väl länge och var sedan medvetet extra seg under de få timmar som fanns kvar av förmiddagen. Detta ledde till att jag inte kom iväg med min tvätt förrän runt 1 och därmed blev tillsagd att jag inte kunde komma och hämta den igen förrän runt 5.

 

Men men, ingen skada skedd, jag hade ju ändå inga planer för resten av dagen ^.^

 

Då jag kom hem igen var Nele och Ans tillbaks från jobb (Ans hade följt med Nele till sjukhuset i dag för hon ville köpa skor på varuhuset i närheten under deras lunch) och de var redan på väg ut igen. De hade under dagen bestämt sig för att eftersom det var så bra väder så var det perfekt för att åka upp på taffelberget, ett av naturens 7 underverk, och därmed kunna bocka av även den turistattraktionen från listan ;) haha. Jag hängde genast på och innan vi var tillbaks igen så hade hela eftermiddagen också gått. Så, nu sitter jag här, med underbara bilder från berget men utan rena kläder då tvätten stängde innan vi hann tillbaks hem igen xD haha. Aja, livet är ett givande och ett tagande ;) Vi hade i alla fall en underbar (och otroligt solig) eftermiddag tillsammans och jag får väl bara helt enkelt sova i ett linne och hämta upp mina kläder i morgon!

 

För övrigt har dagen varit hyfsat lugn och ”vilsam”. Nu i kväll provade jag dock för första gången att gå till kyrkan. Jag hittade för ett tag sedan en kyrka här i närheten som hade mässa varje onsdagskväll och bestämde mig för att prova någon gång. Nu har jag provat. Det var ingen hitt. Jag hävdar nämligen att varje mässa bör vara en fest; bra musik, härlig stämning, underbara människor. Kvällens upplevelse var raka motsatsen, sånger från 1600-talet, en präst jag inte hörde ett ord av vad han sa, en massa herrar i svarta, pressade kostymer och färglösa slipsar och damer i finskor. Nej, detta var inget för mig tror jag xD Men skam den som ger sig! Jag ska prova tills jag hittar något jag gillar!

 

Nej, vet ni vad gott folk, klockan börjar lida mot ”sent” även för mig och nu ska jag klicka på spara och sedan gå och lägga mig. Snabb genomläsning får tagas i morgon och publicering får skötas…senare xD

 

Ta hand om er!

Massor med kramar! <3

 

 

Torsdag 3/10 -13 Hm, hm och hm xD haha (min inspiration tog lite slut här :P)

I dag har jag varit här i prick en månad och svenskarna har nu anlänt! Och herre gud de kommer verkligen alla på samma gång (om man bortser från mig då såklart xD haha)! Efter att ha varit ensam här så länge är vi nu 4 svenskar i huset och jag måste erkänna att det känns väldigt underligt xD

 

Jag har ännu inte bestämt mig för om detta är något jag gillar eller inte. Jag är mycket tveksamt inställd. Det är nämligen så att min hjärna är 100% inställd på engelska just nu och jag vill liksom vara här så att säga och prata med alla andra här xP. De nya svenskarna tänker inte riktigt som jag dock utan envisas med att vända sig till mig och/eller varandra och prata svenska. Det i sig är väl inte så farligt men jag minns hur jag kände då jag kom hit och hela huset var fyllt av fransktalande människor och jag inte förstod ett skit. (Jag minns inte om jag någonsin sa det där i början men då jag kom pratade ALLA franska på en nivå eller en annan så det blev väääldigt mycket franska häromkring). Det var INTE roligt! Nu är vi då som sagt 4 svenskar, 3 tyskar, en belgare och en brasilianare här. Inte ok att då bara prata sitt hemspråk enligt mig :S

 

Så, summan av kardemumman; folk frågar mig saker på svenska och jag svarar instinktivt (och lite som en pik) på engelska xD haha.

 

Övriga superintresanta händelser för dagen: jag fick hämtat min tvätt = jag har nu rena kläder. Underbart!! Mitt liv är fulländat ;D haha

 

Fredag 4/10 -13 I dag är en underbar dag!! Tidiga morgnar, Desmond Tutu och allmänt svammel ^.^

 

Klockan 05.20 ringde mitt alarm första gången i morse och 05.50 var jag ur sängen (hade egentligen planerat att skutta ur bingen redan 05.30 men råkade visst snooza lite längre än jag från början tänkt mig…igen). 06.30 var vi i alla fall en trött skara som samlades i TVrummet i väntan på Leonard som skulle skjutsa oss in till stan.

 

Nu i morse insåg jag för första gången hur jag tror att en katolik känner sig om de någonsin fick möta påven! Jag har träffat Desmond Tutu!!!!! (Bl.a.) Nobels fredspristagare och allmänna superstjärna! Snälla GOOGLA om ni inte redan vet vem denna makalösa man är!!!!! Detta är för häftigt för er att inte veta vad jag pratar om och för mycket för mig att orka skriva ner här! Snälla snälla!

 

Men för att dra hela historien: klockan 06.30 var det tänkt (sagt) att vi skulle bli upphämtade för att åka och träffa/gå på gudstjänst med Desmond Tutu. 07.05, då jag och ett par andra med mig i princip hade hunnit somna om i soffan igen, kom Leonard äntligen tillsammans med ytterligare en svenska (en ”äldre” kvinna i vad jag skulle gissa 45+ års ålder ;P) som han precis hämtat upp från flygplatsen ^.^ Tillsammans gav vi oss av in mot stan och Desmonds kyrka. Runt halv 8 anlände vi och väl där hade gudstjänsten redan börjat så vi slank in. Kanske inte fullt lika diskret som vi möjligen önskat och trodde men in kom vi och vi avbröt i alla fall inget vilket var bra x)

 

Gudstjänsten hölls i en ”mindre del” av kyrkan eftersom det var tiiidig vardagsmorgon och vi därmed inte var SÅ många. Jag räknar med att vi var ett drygt 40tal besökare varav 10 var ”stammisar” (det här går inte ihop alls men min hjärna är mos så jag hoppas ni ursäktar xD haha). Gudstjänsten var kort och underhållande med många skämt från Mr. Tutu SOM JAG HAR SKAKAT HAND MED OCH FAKTISKT PRATAT MED!!!!!!!! Jag är lessen men jag har lite svårt att komma över det här xD haha.

 

Upplevelsen i sig gjordes bara ännu bättre då jag insåg att denna människa faktiskt är otroligt down to earth och har underbar humor. Han verkade vara så genuint trevlig!

 

Efter gudstjänsten och handskakandet och bildtagandet drog hela You2Afrika-gänget (vi var vid det laget en hel del, både här ifrån African Heart men också folk från de andra husen) vidare till ett café i närheten för ”en snabb kopp kaffe”. Den snabba koppen kaffe tog oss närmare 40 minuter och innan vi kom därifrån var klockan redan halv 10 och jag var en halvtimme försenad till jobb. Men jag hoppar över bitar, så, för att återgå till kaffet: av 13 personer (jag räknade oss) var 7 av oss svenskar. 7!!! 4 från vårt hus, den nya kvinnan och så två andra från det andra huset. Det är mer än hälften av oss!! O.o Wow! Tydligen är oktober ”the Swedish month” för det är nu som vädret verkligen börjar bli ”dåligt” (enligt alla utom mig typ) hemma så vi svenskar som kan flyr fältet och drar oss söderut i jakt på lite solsken och bruna ben.

 

Men men, som sagt, vi har druckit vår ”snabba kopp” och klockan är 09.30 och i stället för att vara på väg till jobb är vi på väg tillbaks till African Heart för att hämta upp Ans som inte orkade följa med på gudstjänsten men som ville komma med till jobb och säga hejdå till barnen i hennes grupp.

 

Hon skulle egentligen ha varit här en hel månad till men bestämde sig när hon kom hit för att byta projekt på mitten. Ett beslut som jag personligen har lite svårt för då jag anser att vi har skrivit på papper och dedikerat den här tiden till de här barnen (för att inte tala om att de inte tar emot volontärer på mindre tid än 8 veckor på vårt projekt och Ans sticker efter bara 4). Men men, jag förstår samtidigt på ett sätt hur hon resonerar (eller i alla fall var hennes tankesätt kommer ifrån). Jag tror nämligen att hon hade den värsta bilden möjligt i huvudet av dessa barnen och deras förutsättningar och då hon kom hit och insåg att huset de bor i är ”normalt” och att alla har hela skor (om än inte nya) och rena kläder (i en timme om dagen i alla fall) så blev hon väl kanske lite besviken och ansåg att de här barnen har ”allt de kan behöva” (vilket jag omigen inte håller med om men där är vi tillbaks på en simpel meningsskiljaktighet xD haha).

 

Oavsett, poängen här är att vi åkte via AH för att hämta upp Ans och därmed inte var på jobb förrän 10.10. Opps! Men jag har nu insett att bara för att den finns en underbart välplanerad och smidig plan bakom alla beslut som Toby (hjärnan bakom organisationen) tar så är det (p.g.a. diverse olika anledningar) väldigt väldigt sällan som dessa planer flyter lika bra som de är sagt att de ska xD haha. Så då han sa ”vill ni med på gudstjänst och träffa Desmond Tutu, Leonard kommer att hämta upp er halv 7 för att köra er först dit och sedan vidare till jobb i tid” betydde det egentligen ”ni kommer att få träffa Desmond Tutu och ni kommer att jobba i dag. Allt annat är relativt” xD Det är lite som när mamma säger ”hundarnas vattenskål är tom” och egentligen menar ”kan någon diska hundarnas vattenskål och sedan fylla på den igen”. Haha.

 

Väl på jobb spenderade jag dagen med att umgås och leka med underbara barn och lika trevliga övrig personal/volontärer :P

 

Allt som allt: i dag har varit en superdag!! Jag har svävat på små rosa lyckomoln hela dagen och än har de inte övergett mig xD Om jag nu bara skulle kunna få tag i allas bilder, mina föräldrar på skype samt bli helt klar med den här veckans blogg så kommer denna dag klassas som fulländad! ;) haha

 

Megamånga kramar till er alla <3

 

P.S. Jag fick faktiskt tag i både bilder och mina föräldrar för bara ett par minuter sedan och insåg då (medan vi pratade) att den här veckan har varit exceptionellt underbar. Jag har inom loppet av endast 6 dagar varit på Robben Island, uppe på taffelberget och TRÄFFAT DESMOND TUTU!!!! Sydafrika ler mot mig just nu ;) och som en extra bonus så blir min förkylning stadigt bättre och bättre! På måndag är jag helt övertygad om att jag kommer vara 100% frisk! :D