En blek snusmumrik i Sydafrika!

Lördag 28/9 -13 Food market, drömmar om ett fungerande immunförsvar, avsked av vänner…Eat, pray, love i ny tappning?

Det blev ingen festival för min del. Kände helt enkelt att jag inte orkade. Dock blev det en halvdag på Woodstocks food market. Woodstock är vårt granområde och själva marknaden låg på gångavstånd härifrån African Heart ^.^

 

Jag, Ans, Jules och Nele skulle träffa Kat och Eva (en tysk volontär från en annan organisation som jobbar tillsammans med Kat) där så efter att vi kramat G – vårt hemliga geni, bringare av all visdom och professor i konsten att leva – hejdå kvart i 11 travade vi iväg för att möta upp dem. Tillsammans spenderade vi sedan ett par mysiga timmar med god mat och många små underbara sak-affärer.

 

Jag insåg efter ett tag att jag lätt hade kunnat spendera en enorm bit av mina besparingar på endast 3 butiker: en läderväska för 900 kr i den första, en polaorid kamera (jag har alltid velat ha en!!) för 1050 kr i nästa och sedan en massa underbart och fullkomligt onödigt krimskrams för ett par 100 i den sista xD Men jag lyckades ta mig därifrån utan att handla varesig det ena eller det andra! Är jag inte duktig?!

 

Hm…vad mer finns det att berätta om denna lördag…oh, just det, ni kanske undrar (antagligen inte men jag tänker berätta i alla fall ^.^): än känner jag mig inte nämnvärt nervös från mina nya tabletter och inte heller har jag märkt att jag är mer törstig än vanligt. Tyvärr har jag inte heller märkt av en radikal förbättring (vilket jag hade hoppats på) så det är väl bara för mig att fortsätta hoppas på att det här går över snart!

 

Söndag 29/9 -13 Sjösjuka, mänsklig grymhet och upprepningar.

Åkte till Robben Island i dag och hade det inte varit för att jag redan bokat och betalt min biljett hade jag nog stannat hemma. Mådde lagom halvpyton och var trött och seg i hela kroppen. Men skam den som ger sig (jag har inte 4 envisa föräldrar för intet!). Halv 9 ringde väckarklockan, 10 var vi alla redo att åka och halv 11 kom vi äntligen iväg xD När man är ett stort sällskap (vi var 6 personer denna morgon) så är det alltid någon som drar sig och alltid något som går snett. Jag är den första att erkänna att vanligtvis är det åtminstone delvis mitt fel men denna gången var jag helt oskyldig! Lovar! I dag var det hästfolkets fel! Jag vill minnas att jag har nämnt det faktum att vi har haft en del (tre stycken) volontärer boendes hos oss på African Heart den senaste veckan då deras projekt har tagit en liten paus p.g.a. skollov för barnen de jobbar med. I dag var det deras sista dag hos oss och även om de inte skulle med mig, Nele och Ans ut till Robben Island så ville de följa med till Waterfront (hamnen) där de kunde shoppa och leka turister medans vi hoppade på färjan.

 

Allt detta låter (och var från början) en superenkel plan. Alla 6 skulle se till att vara klara till klockan 10 då vi skulle lämna AH, ta en minibuss in till stan, byta minibuss och åka ut till Waterfront. Lätt, billigt och praktiskt. Väl i hamnen skulle vi dela på oss. Tre personer kvar i hamn, tre personer på färjan som avgick klockan 11. Grindarna stängdes (enligt biljetterna som vi som sagt redan bokat via internet och skrivit ut) 10.50.

 

En bra plan. En underbar plan. En logisk plan.

 

När sist gick en plan som den skulle??

 

9.57 stod fem av sex (jag var inräknad i de fem, vill bara klargöra!) ute och väntade på en seg Kat som var ute och festade i går och därför något bakfull i dag. 9.58 frågar Jules Alex (som hade morgonpasset) när hon vill ha tillbaks deras nycklar. 9.59 påbörjas procesen med att checka ut de tre hästmänniskorna. 10.20 insåg vi att vi inte kommer hinna i tid om vi tar minibussarna och bestämmer oss därför för att ta en vanlig taxi. 10.35 sitter vi så äntligen alla i den där taxin och styr kosan ut mot water front.

 

Vi hann med färjan. Vi hade till och med fem minuter till godo men resan dit var allt annat än avslappnad och lugn xD Men som sagt: vi hann med färjan, ingen skada skedd! ;) haha

 

Tack och lov var resan ut till ön lugn och inte allt för guppig. (Sjösjuka är inget vi skämtar om! Gud vad nervös jag var för den där jäkla 20minutersfärden!).

 

Det går tre båtturer varje dag: en klockan 9, en klockan 11 och en klockan 15 och båten tar 206 passagerare/runda (jag såg en skylt xP). Dessa 206 passagerare/besökare blir sedan snabbt och smidigt indelade i olika busslaster för en guidad tur runt själva ön. Ön i sig är hem till en hel insjö av utrotningshotade arter både i djur- och växtriket så tyvärr får turister inte lova att trava runt som de själva vill. Endast vid ett par väl utvalda platser får man hoppa av och fotografera m.m. och då alltid under bussguidens vaksamma öga. Här råder verkligen ”take nothing but pictures – leave nothing but foot prints”-lagen. Av goda skäl så klart ^.^ Efter att först ha stannat för att titta på den underbara utsikten över Kapstaden och taffelberget (Robben Island är det enda stället i världen (enligt guiden) där man kan stå på ett registrerat världsarv och se ut över en annat – coolt!) drog vi vidare för att se den pyttelilla byn (tre hus och en kyrka typ) där fångvaktarna med familjer bodde förr och där det nu bor 200 invånare som tar hand om ön och allt vad det innefattar. Efter det stannade vi vid Robert Sobukwes isoleringshus/cell. Under alla sina år på ön satt Mr. Sobukwe inspärrad i total isolering vilket till sist tog ofantligt hårt på hans mentala hälsa. (Jag rekommenderar en googling för mer information.)

 

Då bussen kört hela varvet runt stannade vi utanför fängelset och varje ”busslast” blev hänvisade till en ny guide för en tur inne i fängelset. Det är nämligen så att alla guider som sköter själva fängelsebiten har själva suttit som politiska fångar här på Robben Island. Vi fick se de ”allmänna” rummen, enmans cellerna, ”gården” och Nelson Mandelas cell. Vår guide pratade med en ganska påtaglig dialekt men hans personliga historia och alla de människors som funnit sig själv fångar härs gemensamma berättelse var både intressant och fruktansvärd. För mig var det lite som att se Auschwitz igen, otroligt rörande och samtidigt otroligt obehagligt!

 

Klockan 2 på eftermiddagen satt vi omigen på båten på väg tillbaks till fastlandet.

 

Efter en försenad lunch i hamnen tog vi ett varv i området omkring hamnen innan vi travade vidare för att se arenan på nära håll. Det är en stor vit byggnad xD haha Men Ans kan nu mobba sin bror med att hon har varit där i alla fall ;P

 

Vi följde vägen bort till vattnet igen för att sedan följa kusten en halvtimme innan vi kom tillbaks till Waterfront där vi tog en minibuss hem igen ^.^

 

Ännu en turistattraktion kan nu stolt strykas från min lista av saker jag skulle vilja göra medan jag är här och då vi landat lite hemma (det vill säga sparkat av oss skorna och spelat en runda UNO xD haha) insåg jag med viss ironisk humor att jag av olika anledningar nu varit på Waterfront varenda söndag sedan jag kom xD

 

 Nelson Mandelas cell - 2m lang, 1,5 m bred (Neles dator = inga a med en prick pa)

 

Måndag 30/9 -13 Matkrig, vattenballonger och blodbad

Började jobba idag igen :D Var underbart att se alla barnen men Gud va

d mycket som hänt under den senaste veckan. Vi har nu tre nya barn (en pojke och två flickor) i vår grupp varav pojken är helt ny och de båda flickorna helt enkelt har ”växt ur” grupp A. En av dessa flickor kom först i dag och i dag ”förlorade vi” även två andra pojkar till grupp C då grupp B endast har 12 platser. 11+3 är tyvärr 2 för många :/ Utöver dessa ändringarna så har två av barnen bytt sängar för att göra plats för de nya och en ny volontär (en kvinna från Italien som pratar med en underbar Italiensk brytning som varje gång hon öppnar munnen får mig att tänka på filmen Eat, Pray, Love xD). Allt som allt: redan där har vi en intrycksmässigt energikrävande och fullspäckad dag!

 

Men dagen har bara börjat. För vad vore väl första dagen tillbaks på jobb på en vecka utan extrema komplikationer? Fullkomligt normal och fullkomligt tråkig!

 

Förmiddagen började bra med solsken och varmt väder så vi kunde vara ute fram till lunch. Barnen bråkade visserligen lite då vi väl var ute men de är 30+ ungar (grupp B+C) om en faktiskt hyfsat liten uteplats så vad mer kan man begära? Allt som allt var baren väldigt duktiga. Detta höll dock inte i sig. Lagom till lunch började alla barn bli trötta och griniga och då en började uppföra sig förfärligt fortsatte resten. Herre gud, inte nog med att det tog en halvtimme längre än vad det brukar göra att få alla 12 ungarna i säng utan innan vi var klara med hela cirkusen hade jag gula matrester (från majsröra, potatismos och vad jag tror är pumpa) över hela mig!

 

Aja, tänkte jag när vi väl fick lunchrast, jag ska ju ändå tvätta snart så det gör inget. Ungarna lugnar säkert ner sig efter att de fått sova en stund. HA! 2 timmar senare var jag redo att ta tillbaks den där sista tanken igen. Någon av de tre nuvarande volontärerna i grupp C tyckte nämligen framemot eftermiddagen då ungarna om igen hunnit vara ute i ca 20 minuter efter deras tupplur att det var alldeles för varmt ute. Vad gör vi då? Jo, vi tar fram vattenballonger! En superhärlig ide om ni frågar mig! Ett par små problem bara:

1. Endast grupp C-barnen fick leka med dem till följd av att alla de andra barnen var superlessna!

2. Volontärerna hade en väldigt specifik ide om hur barnen skulle bete sig med sina vattenballonger – de hade gjort typ en hinderbana som de ville att ungarna skulle ta sig igenom och målet var att göra det supersakta och jätteförsiktigt utan att ha sönder sina ballonger. Jättebra ide om du har en mindre grupp, något äldre barn, bredare bana och fler ledare. Tyvärr faller hela konceptet lite då man har att göra med 3 helt nya volontärer som ungarna inte respekterar än, 20st otåliga och spralliga 3-6åringar med vars en vattenballong i handen samt en bana som endast tillåter en-två personer åt gången.

3. (Sist men inte minst) Då barnen väl har insett att ”haha, jag kan både kasta min egen ballong på dig så att du blir blöt och sedan kan jag smälla din ballong i handen på dig så att du blir dyngsur och jättelessen! Wee, jag vinner!” finns det ingen annan återvändo än att antingen bestämma sig för att inte bry sig eller ta undan ballongerna. Om igen: är man bara tre på 20 och inga barn lyssnar så går det liksom inte att försöka separera de lydiga barnen från de olydiga och fortsätta ge de som uppför sig nya ballonger.

 

Kort sagt: det utvecklades ett något okontrollerat krig och inom loppet av 10 minuter var hälften av alla barnen blöta från topp till tå och stortjöt p.g.a. det samtidigt som den andra hälften stortjöt för att inte de också fick leka i vattenpölarna som började ta form lite här och var.

 

Vi var 6 stycken volontärer och två ordinarie personal ute på gården och då personalen under åren har lyckats utvecklat ett underbart och beundransvärt dövöra för situationer som denna har vi volontärer det inte, vilket snabbt ledde till att vi 6 sprang runt som yra höns för att dels försöka lösa alla de ”småkrig” som spred sig som en löpeld mellan ungarna över hela gården och dels försöka se till så att de yngre barnen inte svalde en oanvänd vattenballong eller rester från en som redan sprängts.

 

Låter väl som en underbart spännande eftermiddag hm? Men vänta ni, än är vi inte klara. Mitt i allt detta tumult står jag och puttar på en av mina småtjejers gunga. Den här flickan älskar att gunga och kan göra det i flera timmar i sträck. Tyvärr har hon ännu inte lärt sig hur man gör själv och blir superlessen då man slutar putta fart till henne. Så där står jag, mitt i slagfältet och försöker se till så att en av mina andra småkillar till höger om mig inte stoppar varesig sten eller ballonger i munnen (den här killen äter allt!) samtidigt som någon börjar gallskrika till vänster om mig. Jag vänder bort huvudet i en millisekund för att kolla så att någon har koll på den nya situationen och jag hör ett ”bump”. Flickan jag stått och gett fart har under den där makalösa millisekunden av någon anledning beslutat sig för att det här var inte roligt längre och hoppat av – i farten, och landat face down på den cementklädda marken under gungorna. Självklart blir hon superlessen och då hon landade på näsan har hon nu näsblod som heter duga. Det sprutar ganska bokstavligen blod överallt!

 

Shit sht shit! Vi VET att många av våra barn har HIV/Aids men för både våran och för barnens skull är det väldigt få som vet vilka av barnen som har vad. Så här står vi, fyra volontärer (för de andra två hade fortfarande fullt upp med de andra barnen) med en jättelessen liten 2åring med forsande näsblod och 7 andra barn som varit nära nog att se vad som hände och tyckte att blodet var coolt och ville leka i den pöl som bildades på marken!

 

Jag upprepar: shit shit shit!

 

Jag får tag i flickan bakifrån och halvt lyfter halvt drar henne till farmsidan där den ordinarie personalen fortfarande lugnt sitter och pratar. Dock sitter de och pratar i ena änden av gården och vi står just då i den andra. Fan! Jag ber den nya volontären (30åringen Monica från Italien) att hämta en av lärarna och hon kommer tillbaks med papper för att stoppa näsblodet. Kommunikationen i krissituationer är anmärkningsvärt låg har jag märkt xD haha. Jag lämnar då istället barnet med Monica för att själv hämta hjälp. Då lärarna blir varse om vad som hänt är de effektiviteten själv gällande flickan men då de tre (två lärare + Asa – barnet) gått framträder nästa problem: hur får vi de andra barnen att inse att VI INTE LEKER MED BLOD!!!! Omöjligt! Så medan två holländska volontärer från grupp C vaktar pölarna och försöker hålla ungarna borta springer jag efter vatten och sedan efter en skurborste då vattnet inte hjälpte.

 

För att göra en lång historia kort: denna eftrmiddag var ett enda kaos och jag tycker lite synd om Monica som hade detta som sin första dag. Asa mådde bra igen efter en timme och sedan pratades det inte mer om den incidenten.

 

Under kvällen skypade jag med mamma och pappa och gick sedan och la mig tidigt då jag var fullkomligt slutkörd!

 

Tisdag 1/10 -13 Insikter, utsikter och framsikter

Redan oktober!?! Oj vad tiden går fort!

 

Min tisdag var i förhållande till min måndag ganska seg och händelselös! (Tack och lov! xD) Vi fick ännu en ny volontär, ytterligare en tjej från Tyskland ^.^ vilket gör att vi nu är fyra volontärer i min grupp: jag, två tyskar och en italienare.

 

Vi fick även ett nytt barn igen, ännu en liten flicka, och förlorade då i processen ännu en liten pojke. Antalet flickor och pojkar börjar jämnas ut så smått nu (då jag kom var det bara 2 flickor och 9 pojkar i gruppen varav en av flickorna precis hade kommit) men jag måste erkänna att jag är lite panikslagen då jag precis hade lyckats lära mig alla namnen på de barn vi hade i gruppen och nu har allt ändrats igen xD haha.

 

Min ”förkylning” som doktorn kallade det har ännu inte lagt sig helt men jag räknar med att jag har mer än uppfyllt min kvot gällande sjukdomar här nu så förhoppningsvis håller jag mig kärnfrisk efter detta! xD haha

 

Onsdag 2/10 -13 Förseningar, impulser och konsekvenser ^.^ Vad vore livet utan lite av varje.

Ah, ledig i dag = sovmorgon!! :D Dock sov jag lite väl länge och var sedan medvetet extra seg under de få timmar som fanns kvar av förmiddagen. Detta ledde till att jag inte kom iväg med min tvätt förrän runt 1 och därmed blev tillsagd att jag inte kunde komma och hämta den igen förrän runt 5.

 

Men men, ingen skada skedd, jag hade ju ändå inga planer för resten av dagen ^.^

 

Då jag kom hem igen var Nele och Ans tillbaks från jobb (Ans hade följt med Nele till sjukhuset i dag för hon ville köpa skor på varuhuset i närheten under deras lunch) och de var redan på väg ut igen. De hade under dagen bestämt sig för att eftersom det var så bra väder så var det perfekt för att åka upp på taffelberget, ett av naturens 7 underverk, och därmed kunna bocka av även den turistattraktionen från listan ;) haha. Jag hängde genast på och innan vi var tillbaks igen så hade hela eftermiddagen också gått. Så, nu sitter jag här, med underbara bilder från berget men utan rena kläder då tvätten stängde innan vi hann tillbaks hem igen xD haha. Aja, livet är ett givande och ett tagande ;) Vi hade i alla fall en underbar (och otroligt solig) eftermiddag tillsammans och jag får väl bara helt enkelt sova i ett linne och hämta upp mina kläder i morgon!

 

För övrigt har dagen varit hyfsat lugn och ”vilsam”. Nu i kväll provade jag dock för första gången att gå till kyrkan. Jag hittade för ett tag sedan en kyrka här i närheten som hade mässa varje onsdagskväll och bestämde mig för att prova någon gång. Nu har jag provat. Det var ingen hitt. Jag hävdar nämligen att varje mässa bör vara en fest; bra musik, härlig stämning, underbara människor. Kvällens upplevelse var raka motsatsen, sånger från 1600-talet, en präst jag inte hörde ett ord av vad han sa, en massa herrar i svarta, pressade kostymer och färglösa slipsar och damer i finskor. Nej, detta var inget för mig tror jag xD Men skam den som ger sig! Jag ska prova tills jag hittar något jag gillar!

 

Nej, vet ni vad gott folk, klockan börjar lida mot ”sent” även för mig och nu ska jag klicka på spara och sedan gå och lägga mig. Snabb genomläsning får tagas i morgon och publicering får skötas…senare xD

 

Ta hand om er!

Massor med kramar! <3

 

 

Torsdag 3/10 -13 Hm, hm och hm xD haha (min inspiration tog lite slut här :P)

I dag har jag varit här i prick en månad och svenskarna har nu anlänt! Och herre gud de kommer verkligen alla på samma gång (om man bortser från mig då såklart xD haha)! Efter att ha varit ensam här så länge är vi nu 4 svenskar i huset och jag måste erkänna att det känns väldigt underligt xD

 

Jag har ännu inte bestämt mig för om detta är något jag gillar eller inte. Jag är mycket tveksamt inställd. Det är nämligen så att min hjärna är 100% inställd på engelska just nu och jag vill liksom vara här så att säga och prata med alla andra här xP. De nya svenskarna tänker inte riktigt som jag dock utan envisas med att vända sig till mig och/eller varandra och prata svenska. Det i sig är väl inte så farligt men jag minns hur jag kände då jag kom hit och hela huset var fyllt av fransktalande människor och jag inte förstod ett skit. (Jag minns inte om jag någonsin sa det där i början men då jag kom pratade ALLA franska på en nivå eller en annan så det blev väääldigt mycket franska häromkring). Det var INTE roligt! Nu är vi då som sagt 4 svenskar, 3 tyskar, en belgare och en brasilianare här. Inte ok att då bara prata sitt hemspråk enligt mig :S

 

Så, summan av kardemumman; folk frågar mig saker på svenska och jag svarar instinktivt (och lite som en pik) på engelska xD haha.

 

Övriga superintresanta händelser för dagen: jag fick hämtat min tvätt = jag har nu rena kläder. Underbart!! Mitt liv är fulländat ;D haha

 

Fredag 4/10 -13 I dag är en underbar dag!! Tidiga morgnar, Desmond Tutu och allmänt svammel ^.^

 

Klockan 05.20 ringde mitt alarm första gången i morse och 05.50 var jag ur sängen (hade egentligen planerat att skutta ur bingen redan 05.30 men råkade visst snooza lite längre än jag från början tänkt mig…igen). 06.30 var vi i alla fall en trött skara som samlades i TVrummet i väntan på Leonard som skulle skjutsa oss in till stan.

 

Nu i morse insåg jag för första gången hur jag tror att en katolik känner sig om de någonsin fick möta påven! Jag har träffat Desmond Tutu!!!!! (Bl.a.) Nobels fredspristagare och allmänna superstjärna! Snälla GOOGLA om ni inte redan vet vem denna makalösa man är!!!!! Detta är för häftigt för er att inte veta vad jag pratar om och för mycket för mig att orka skriva ner här! Snälla snälla!

 

Men för att dra hela historien: klockan 06.30 var det tänkt (sagt) att vi skulle bli upphämtade för att åka och träffa/gå på gudstjänst med Desmond Tutu. 07.05, då jag och ett par andra med mig i princip hade hunnit somna om i soffan igen, kom Leonard äntligen tillsammans med ytterligare en svenska (en ”äldre” kvinna i vad jag skulle gissa 45+ års ålder ;P) som han precis hämtat upp från flygplatsen ^.^ Tillsammans gav vi oss av in mot stan och Desmonds kyrka. Runt halv 8 anlände vi och väl där hade gudstjänsten redan börjat så vi slank in. Kanske inte fullt lika diskret som vi möjligen önskat och trodde men in kom vi och vi avbröt i alla fall inget vilket var bra x)

 

Gudstjänsten hölls i en ”mindre del” av kyrkan eftersom det var tiiidig vardagsmorgon och vi därmed inte var SÅ många. Jag räknar med att vi var ett drygt 40tal besökare varav 10 var ”stammisar” (det här går inte ihop alls men min hjärna är mos så jag hoppas ni ursäktar xD haha). Gudstjänsten var kort och underhållande med många skämt från Mr. Tutu SOM JAG HAR SKAKAT HAND MED OCH FAKTISKT PRATAT MED!!!!!!!! Jag är lessen men jag har lite svårt att komma över det här xD haha.

 

Upplevelsen i sig gjordes bara ännu bättre då jag insåg att denna människa faktiskt är otroligt down to earth och har underbar humor. Han verkade vara så genuint trevlig!

 

Efter gudstjänsten och handskakandet och bildtagandet drog hela You2Afrika-gänget (vi var vid det laget en hel del, både här ifrån African Heart men också folk från de andra husen) vidare till ett café i närheten för ”en snabb kopp kaffe”. Den snabba koppen kaffe tog oss närmare 40 minuter och innan vi kom därifrån var klockan redan halv 10 och jag var en halvtimme försenad till jobb. Men jag hoppar över bitar, så, för att återgå till kaffet: av 13 personer (jag räknade oss) var 7 av oss svenskar. 7!!! 4 från vårt hus, den nya kvinnan och så två andra från det andra huset. Det är mer än hälften av oss!! O.o Wow! Tydligen är oktober ”the Swedish month” för det är nu som vädret verkligen börjar bli ”dåligt” (enligt alla utom mig typ) hemma så vi svenskar som kan flyr fältet och drar oss söderut i jakt på lite solsken och bruna ben.

 

Men men, som sagt, vi har druckit vår ”snabba kopp” och klockan är 09.30 och i stället för att vara på väg till jobb är vi på väg tillbaks till African Heart för att hämta upp Ans som inte orkade följa med på gudstjänsten men som ville komma med till jobb och säga hejdå till barnen i hennes grupp.

 

Hon skulle egentligen ha varit här en hel månad till men bestämde sig när hon kom hit för att byta projekt på mitten. Ett beslut som jag personligen har lite svårt för då jag anser att vi har skrivit på papper och dedikerat den här tiden till de här barnen (för att inte tala om att de inte tar emot volontärer på mindre tid än 8 veckor på vårt projekt och Ans sticker efter bara 4). Men men, jag förstår samtidigt på ett sätt hur hon resonerar (eller i alla fall var hennes tankesätt kommer ifrån). Jag tror nämligen att hon hade den värsta bilden möjligt i huvudet av dessa barnen och deras förutsättningar och då hon kom hit och insåg att huset de bor i är ”normalt” och att alla har hela skor (om än inte nya) och rena kläder (i en timme om dagen i alla fall) så blev hon väl kanske lite besviken och ansåg att de här barnen har ”allt de kan behöva” (vilket jag omigen inte håller med om men där är vi tillbaks på en simpel meningsskiljaktighet xD haha).

 

Oavsett, poängen här är att vi åkte via AH för att hämta upp Ans och därmed inte var på jobb förrän 10.10. Opps! Men jag har nu insett att bara för att den finns en underbart välplanerad och smidig plan bakom alla beslut som Toby (hjärnan bakom organisationen) tar så är det (p.g.a. diverse olika anledningar) väldigt väldigt sällan som dessa planer flyter lika bra som de är sagt att de ska xD haha. Så då han sa ”vill ni med på gudstjänst och träffa Desmond Tutu, Leonard kommer att hämta upp er halv 7 för att köra er först dit och sedan vidare till jobb i tid” betydde det egentligen ”ni kommer att få träffa Desmond Tutu och ni kommer att jobba i dag. Allt annat är relativt” xD Det är lite som när mamma säger ”hundarnas vattenskål är tom” och egentligen menar ”kan någon diska hundarnas vattenskål och sedan fylla på den igen”. Haha.

 

Väl på jobb spenderade jag dagen med att umgås och leka med underbara barn och lika trevliga övrig personal/volontärer :P

 

Allt som allt: i dag har varit en superdag!! Jag har svävat på små rosa lyckomoln hela dagen och än har de inte övergett mig xD Om jag nu bara skulle kunna få tag i allas bilder, mina föräldrar på skype samt bli helt klar med den här veckans blogg så kommer denna dag klassas som fulländad! ;) haha

 

Megamånga kramar till er alla <3

 

P.S. Jag fick faktiskt tag i både bilder och mina föräldrar för bara ett par minuter sedan och insåg då (medan vi pratade) att den här veckan har varit exceptionellt underbar. Jag har inom loppet av endast 6 dagar varit på Robben Island, uppe på taffelberget och TRÄFFAT DESMOND TUTU!!!! Sydafrika ler mot mig just nu ;) och som en extra bonus så blir min förkylning stadigt bättre och bättre! På måndag är jag helt övertygad om att jag kommer vara 100% frisk! :D