Uppenbarelse?
Hejsan allihopa. Först och främst vill jag bara be om ursäkt för den långa radiotystnaden. Jag jobbar fortfarande på mitt ”TFGinlägg” från förra veckan. Så detta kommer inte att handla om det. Överhuvudtaget. Detta inlägget kommer handla om något som aldrig har hänt mig tidigare.
Oj, vad dramatiskt det lät. Dock inte desto mindre sant. Jag följde med Victoria till kyrkan nu i kväll. Jag har, efter halva min tid här, lyckats komma in i en sorts rutin gällande det där med att gå till kyrkan. Om jag jobbar morgon följer jag med Victoria till en kyrka i Leicester på kvällen och jobbar jag kväll följer jag med Dawn till Melton Vineyard på morgonen. Eftersom att kyrkan verkar vara ett av annars väldigt få tillfällen för mig att ”komma bort en stund” från jobb och från ”jippi-jag-är-nu-ledig-vad-ska-jag-göra…hm-vad- sägs-om-att-sitta-vid-datorn-i-fem-timmar-i-sträck-och-sedan-gå-och-lägga-mig?”-syndromet som jag utvecklat sedan jag flyttade ut hit på den blåsiga landsbyggnaden så försöker jag gå varje vecka. Och jag erkänner, i början var det bara för att träffa folk och för att, ja, som sagt ”komma bort en stund”. Efterhand blev det mer att jag faktiskt ville gå till kyrkan för kyrkans skull och i kväll…ja, jag vet inte riktigt hur jag ska förklara.
Jag har aldrig hört någon predika på det sättet. Aldrig. För första gången sedan jag var 14 år gammal och skrev upp mig för konfirmationen satt jag igenom en hel predikan och kunde inte göra annat än att lyssna. Verkligen lyssna! Koncentrerat lyssna. På ett sätt som jag nog aldrig ens har varit kapabel till att göra tidigare. Oavsett om jag velat eller inte.
Dock var den biten inte den ”konstiga” biten. I bilen på vägen till kyrkan (det tar ca 40-45 minuter att köra dit) började vi prata om hur det där med att ”hitta tron” var och hur det gick till osv. I torsdags blev vi båda inbjudna (via en tjej vi mötte i kyrkan för ett par söndagar sedan) till en diskussionsgrupp och prästen som ledde denna grupp berättade att han hade varit född in i en sikhisk familj och varit sikh i hela sitt liv innan han i vuxen ålder följt med till en kristen kyrka och där blivit så övertygad att han trotts sin bakgrund, sin familj och, vad jag förstod det som, stora delar av sin umgängeskrets valt att konvertera till kristendomen. Victoria nämnde honom i bilden och det var så vi kom i på ämnet. Jag påpekade då att jag på ett sätt kände mig lite, ja, jag vet inte riktigt hur jag ska förklara men ”snuvad” på min ”uppenbarelse” eftersom att min väg fram tills nu varit så lätt. Jag bestämde mig för att bli konfirmerad för att det lät roligt och för att mamma gärna ville att vi skulle göra det, jag bestämde mig för att fortsätta i en ungdomsgrupp efteråt eftersom att min konfirmationssommar mycket riktigt var superkul och så småningom fick jag jobb inom kyrkans barn- och ungdomsverksamhet. Och sen föll det sig väl ganska naturligt att jag någonstans där på mitten började fundera över Gud och Jesus och min tro ”på riktigt” också så att säga.
Ja, som en hyfsat lätt och garanterat smärtfri resa. Inga stora förändringar, inga drastiska svängar hit och dit. Som med allting annat i mitt liv fram tills nu gled jag mest bara med.
Vi pratade om det ganska länge. Hela resan dit faktiskt. Om det här med att bli kallad och hur man ser på det och att man kan gå till kyrkan och kalla sig kristen innan man egentligen tror och är villig att till 100% acceptera denna tron så att säga. Jag sa att för mig har det alltid känts som om jag väntat på någonting. Vad vet jag inte och varför vet jag inte heller men ja, det känns bara som om jag springer runt och väntar. Jag är lessen men jag kan inte förklara det bättre än så.
Så kom vi fram till kyrkan, sjöng våra sånger och lyssnade på kvällens predikan om talets makt och om hur vi måste släppa taget om all vår bitterhet. Jag måste bara säga det igen, kvällens präst var en underbar predikant!
Men så i alla fall, mässan var över och halvvägs ut så sprang jag och Victoria på en av de andra tjejerna, en kvinna från Ukraina (?) som kom hit tillsammans med sin man bara en månad efter det att jag själv kom hit och som vi träffat i torsdags på diskussionskvällen. Så medan hennes man stod och pratade med vad jag antar var en av hans vänner så ställde vi tre oss och pratade en stund. Slutade med att vi bytte telefon nummer och pratade lite om att göra nått en torsdag snart. Mitt i hela alltet kommer prästen (som jag tyvärr inte vet namnet på) upp till oss och började prata. Liene ursäktade sig så småningom och hon och hennes man försvann.
Vi det här laget vänder prästen-vars-namn-jag-aldrig-frågade-efter till mig och frågar; så hur länge har du varit kristen? Innan jag vet ordet av står han och berättar och ställer frågor om exakt samma saker som jag och Victoria precis pratade om i bilden på vägen dit. Läskigt!
Vi pratade en del om vad det där med att tro verkligen innebar och jag vet inte, men det kändes som om han liksom gav mig alla svaren utan att jag ens själv visste hur jag skulle formulera frågorna eller att jag ens hade frågorna! När han frågar om jag och Victoria vill be tillsammans med honom var jag inte sen att tacka ja.
För absolut första gången någonsin grät jag som ett litet barn i kyrkan! (Okej, bortsett från mitt dop och möjligen mamma och pappas bröllop när jag var ett och ett halvt år gammal, jag mins inte riktigt). Grät! Jag vet liksom inte hur jag ska förklara men jag lovar, i den stunden var det omöjligt att tvivla på att Gud finns. Det blev liksom bara så uppenbart!
Jag har kallat mig själv kristen i över fem år men det kanske är först nu jag börjar tro ”på riktigt” om man nu ens kan säga så.
Jag vet inte…jag vet ingenting längre. Allt jag vet är att det här har aldrig hänt mig tidigare och känslan efter i kväll. Det går inte att beskriva. Jag känner mig underbar just nu, fullkomligt underbar och värden är magisk.
