I never admit defeat. However, on an unrelated topic I am never getting out of this bed again.
I dag är första dagen sedan september då jag vaknat och önskat att jag var hemma. Missförstå mig rätt, jag älskar fortfarande mitt jobb men jag skulle kunna döda för att vakna till ljudet av skällande hundar utanför dörren, trafiken utanför mitt fönster och en ordentlig kopp kaffe just nu! Suck! Det är lite som om jag har börjat stänga ner rent känslomässigt. Jag blir irriterad lättare, träffar inte Bekah så ofta längre (igen, missförstå mig rätt, när jag säger ”inte så ofta” menar jag att vi gått från varje dag till fyra gånger i veckan xD) och jag har tagit för vana att stänga in mig på rummet oftare.
På många sätt är jag glad at jag inte ansökte till heltidstjänsten (även om jag behöver jobbet och pengarna det skulle ha dragit in). Det är dags att åka hem nu. Jag är redo. Tror jag xD
